Gjorde jag jobbet?

Ja, jag gjorde det nog. Jag har beställt duschvägg, kommunicerat om toastol, skickat kvitto, bjudit in barn, allt möjligt har gjorts. Pust. Men det kommer nya grejer, som kollegan som vill gå på blind date (vi har sånt system, varje månad... jag pallar ofta inte, men är det för att jag inte kan eller för att jag inte gör jobbet?), lekar att fixa till kalas, bil att hyra...
Livet är en serie hårt arbete. Det är förmodligen värt att göra det.
Jag har krav på mig själv också, att jag ska göra spel, teckna, skriva, programmera, vara pappa... det är så många saker som surrar i huvudet, allt går bra ett tag, man spinner med kreativitet och driv, sen kraschar allt och man kollapsar i en hög av ångest... Jag kanske helt enkelt är lite bipolär och får lära mig att leva med det?
Jag tar en kort paus för att kolla kalendern för lunch med kollegan. Don't sweat it.
Det svåra är att rensa inboxen - det är bra. Men sen pallar man inte att rensa den och då är det dåligt. Så då fylls den på och så blir det sämre. Och så finns det viktiga ting som måste göras. Jobbigt.
Men det viktiga tror jag nu är att åtminstone läsa gårdagens noteringar för att få lite feeling, lite återkoppling, hålla berättelsen vid liv, som är ens liv.

Hur viktig är jag? Och du?

Varför blir man en rolig person? Varför slutar man bry sig om saker som är viktiga?
Givet mina livserfarenheter så har jag kommit fram till att ingen kan få dig att göra något du inte vill. Eller? Tänk om jag bara säger till mig själv att jag inte vill för att slippa smärtan och jobbet som krävs för att jag ska få det jag vill?
Detta togs upp i långa diskussioner i en artikel på sajten cracked.com [hitta länk]. Resonemanget gick som följer: jag kan säga "jag vill ha en lamborghini", men det betyder inte nödvändigtvis att jag verkligen vill det. Wut?
OK, i ett avsnitt av Rick & Morty så frågar Mortys pappa sin fru om hon älskar honom. För att förklara sin hållning ställer hon motfrågan "Vill du att hemlösa ska ha någonstans att bo?". Svaret på den frågan är alltid ja, såklart. Följdfrågan är intressant dock: "Tänker du bygga boenden åt hemlösa?"

Frågan "vill du ha ett bra jobb?" är en annan fråga än "tänker du pusha dig själv utanför komfortzonen och lägga tid på fritiden för kompetensutveckling?". Det ena är som en avsiktsförklaring, "jag önskar att A gällde" - det andra är hur eller mer än förklaring av vad man tänker göra. Det är process vs resultat. Det finns en jättebra RSA / TED-talk (hitta referens) som handlar om just sånt i arbetslivet, detta att vi fokuserar på resultat (vilket i sig inte är fel, ska förtydliga) istället för processen. Processen ger resultat, resultat kan inte ge resultat. Självklarheter kan jag kanske tycka, men jag glömmer lätt bort de här sakerna.
Exempel - jag vill ha resultaten man får av att fasta och av att göra ryggövningar, men vill jag göra de sakerna? Det var ju där jag började hela den här bloggen! Följ en process, skriv ner upplevelserna, profit. Men vad hände på vägen?
Jag tappade kontinuiteten, jag tappade fokuset, jag glömde bort vem jag är. Och varför gör jag det ibland? Jag tror det finns en koppling mellan ens vilja att tappa styrfart, fokus och "vem man är" som har med ens liv i allmänhet att göra. Det finns säkerligen något som gnager på mig som bubblar upp och som jag hanterar genom att glömma bort vem jag är, stänga av berättelsen, för att jag inte vill vara en del av den berättelsen.
Hade jag då ett fokus på process, som omfattade mer än vad jag äter, då skulle jag inte behöva checka ut från min egen berättelse. Stäng av autopiloten!
Svammel i all ära. Det här kan agera dagbok.
Många av mina kollegor är imponerade av min resa. Att jag fått till den, att jag vill, att vi vågar. Jag tittar på röran hemma och undrar om jag kunde genomföra ett enda projekt som intresserar mig, egentligen, om inte någon annan piskade mig? Eller är det min berättelse som behöver stöd? Och att jag berättar den berättelsen ärligt? Jag har inte fixat någonting, inte förhandlat med kunden eller något alls, det är bara den rena turen att W ska sluta vid årsskiftet och att M, en kollega, la ett gott ord när de började snacka om hur hösten och vintern skulle läggas upp. Jag bearbetade inte kunden - och det är OK, för jag fick samma resultat, men hade jag kunnat göra något för att få ordning på det hela?
Samma sak alla dessa todos som surrar i mitt huvud. Inbjudningar till Anjas kalas, kvitto att skicka till Judit och Hannes, toalettstol, duschvägg, Sånt gnager på en. Jag skulle vilja att de inte hängde över mig. Men vill jag göra jobbet?
Ja, det vill jag.
Ska jag börja väga mig och börja fasta igen? Det är "svårt" just nu, eller det är fan alltid svårt, känns det som, att styra över vad jag ska äta. Fast är det det? Är det inte så att jag väljer själv precis hur jag gör i alla lägen? Jo, så är det!

Dag 2, ingen misstänker något

En tendens jag märkt är att i blogg- och dagbokssammanhang så "vågar" jag inte skriva om det som verkligen oroar eller besvärar mig. Undanträngning much? Bort med sånt som verkligen känns på riktigt, sånt som är viktigt. Det är förmodligen samma sak som gjort att jag inte försökt när jag pluggat eller jobbat, för det kostar mycket på något sätt, kanske för att man då måste hålla sig själv ansvarig för ens egna handlingar.
Jag läste en bloggpost för många år sen med titeln "The Deliberate Life". Krävande titel, andemeningen var egentligen att inte gå på autopilot. Har man en bra autopilot gör det inget att man går på den genom hela sitt liv, men om ens autopilot ställer in fel kurs, då är man fucked. Så man bör jobba med dåtid, nutid och framtid, känns det som.

Vad gjorde vi igår? Och med vi, menar jag jag? Sluta skriva vi och man, det är bara en person här och det är jag!

Igår... Well, jobbmässigt har jag lite svårt att bry mig om en del saker, att hitta styrfarten. Fokus var svårt. Men, jag lyckades med det mindre viktiga som jag ville få löst, nämligen ett restapi för att ta emot info från Team City.

Sen hämtade jag barnen, vilket gick prima, tog med kompisen V för att vi hade planerat programmeringsskola hemma hos oss. Det var otroligt kul, men tjejerna spårade ur rätt snart med allt de ville göra, som att byta färg, skicka meddelanden och sånt. Båda tjejerna kom dock igång och började förstå lite grann. Nästa steg är att faktiskt ha ett mål med lektionen och sen om de kan lösa en uppgift själva. De körde igång båda två helt utan provokation. Det som oroar mig och besvärar mig är dock att A tittade på TV under hela lektionen, alltså min yngsta dotter. Jag vill ha med henne, men det är svårt med nivåer och liknande. Hon får inte bli lämnad i bakvattnet och jag måste prioritera hennes behov i mitt liv, hennes sociala liv och så vidare.

Så ikväll är det ganska viktigt att faktiskt göra den saken. Jag behöver för min sinnesfrid fixa de sista inbjudningarna till Anjas kalas, det är det viktigaste sociala som händer till kvällen.

Så igår var igår, idag är idag, idag är nutid. Jag tittar på min Board i Visual Studio Online och eeh, jag känner svårigheter att direkt komma på något konkret att göra. Men det säger mig att vi måste ha tydligare lappar och sånt, ska jag köra vidare med min "flytta alla projekt"-grej jag gör eller ska jag genast ta tag i att skapa claims i Sharepoint? En todo måste ständigt uppdateras, stötas och blötas.

Det är jobbgrejen. En annan sak som vore bra vore att göra rörlighetsträningen eller någon träning alls på jobbet. Det där kan uppfattas som lite nedlåtande, men det där ska vi försöka se till att det händer, faktiskt, på arbetstid, fram tills jag åker till Thailand.

Jag borde köpa med mig banan och nötter tills hämtningen idag, då kanske vi pallar att gå hela vägen hem? Det vore lite sweet? En annan cool grej vore att stå, så jag höjde mitt bord.

Jag tänkte fasta idag. Det är min mat / hälsogrej idag. Så, ingen frukost, ingen mjölk i kaffet, äta ordentlig lunch och sen ingen middag. Sen när Lisa nattar barnen ska jag ge mig ut och gå i mörkret, hur mörkt det än är - och då undrar vän av ordning "men Tommie, har du beställt dina ultraskor då eller?" och nej, det har jag ju inte. De kostar 700 kr och jag känner mig fånig som vill ha dem, men de var snygga, billiga och ser rätt amazing ut. Tänk om jag kan bli en ultrakille? Kan jag det? 

Arbete. Idag kör vi en pomodororunda. I pauserna gör vi övningar och stretches. Vi lyssnar på bullereliminerande musik! Check. 

Imorgon är det ögonläkarbesök med Freja. Check. 

Helt off

Hur kan man sätta upp som enda ambition att man ska blogga och väga sig en gång om dagen i 30 dagar och sen misslyckas helt?

Hur kan man bryta sin kontinuitet helt, så lätt?

Till slut är jag här.

Min dotter F har börjat skriva dagbok som ett livsprojekt, samtidigt har jag hört några spännande avsnitt av podcasten "Stuff to Blow Your Mind" om drömmar, medvetande och liknande. Drömmar är spännande eftersom vi inre riktigt vet vad de är "till" för. Teorierna dom finns är många och jag kom att tänka på att det kanske är så att drömmarna är det som hjälper oss att koppla ihop vårt jag med en kontinuerlig berättelse om oss själva. Många teorier kring drömmar har just med minne och formerandet av dem att göra. Lägg då till vad en dagbok är och vad den gör för skrivaren. Den är en kontinuerlig berättelse om ditt liv.

Den här insikten fann jag rätt så spännande. I en del texter om personligt ledarskap jag läst resonerar man att en stor skillnad mellan människor med gott personligt ledarskap och personer utan är hur långt fram i tiden deras planer sträcker sig. Nåväl, det stämmer säkert, men tänk om en faktor även är hur god ens koppling till ens forntida jag är? Dvs för att kunna ha en plan för ett år framåt så måste du minnas ett år tillbaka. Det är dock självklart att du inte kan det, inte på det där direkta sättet man kanske tänker när man säger att man minns vad som hände en viss dag, men hur man det att funka då?

Jo, man har en berättelse som man minns. Om berättelsen aldrig tar slut så kanske man "minns" på något sätt.

Men hur får man berättelsen att sitta då? Genom att föra dagbok, såklart. Eller kanske inte såklart, men det är inte ologiskt att det kan vara bra. När du tar anteckningar på en föreläsning är det ju inte nödvändigtvis för att kunna läsa dem senare och få ut något av det, det är snarare en minnesteknik där processen att skriva anteckningarna förstärker minnesprocessen, integrationen av det som sägs i långtidsminnet.

Så, för du dagbok så för du anteckningar om dig själv och hjälper till att integrera tankarna om dig själv. Är då detta samma sak som en blogg (som jag skriver nu)? Njae. Det beror väl på. Det verkliga värdet i en dagbok kommer av, känner jag (känner isf vet), ärlighet och trygghet. Skriver jag för publik ändras mitt anslag. Mina värsta demoner och sämsta sidor är för riskabla att visa upp, mitt ego klarar inte av det. Så ju ärligare man är generellt, desto bättre går det förmodligen att ha sin dagbok offentligt.

Nåväl. Det om det.

Vad har det hår för betydelse för den här bloggen och mig i övrigt? Vad jag vet är att jag måste satsa på kost, motion och rygg för att leva tills jag är hundra.

En sidnot, en sak som hände för ett tag sen var lite cool: jag fick ett mejl från mig själv, skickat för ett år sen. I mejlet var det idéer och tankar kring vad jag tyckte skulle hända under det kommande året. Kom jag ens ihåg att jag skickat det? Nej, absolut inte, alltså jag kom ihåg att jag skickat det, men inte när, var och hur det gått till. Det saknades helt en berättelse mellan dessa två dagar, 365 dagar emellan.

Vad har det här med drömmar att göra? Jo, men en hypotes kring drömmar är ju att de är antingen det vi ser när minnena skapas eller att själva processen vi upplever behövs för att minnena ska skapas alls. Oklart vilket det är. Men om man sover dåligt, drömmer för lite, minns mindre av drömmarna och så, då kan det ju tänkas vara så att man får en sämre berättelse, eller mindre sammanhängande berättelse om sig själv. 

Dagbok + drömmar = bra berättelse för en själv i livet. Och vanor. Vanor är ju samma sak, gör man samma sak varje dag hela tiden så får man ju en kontinuitet i "vem man är".

Men varför tappar man helt styret ibland? Och menar man "jag" när man säger "man"? Ja, man menar jag. Jag menar jag. Jag menar man.

Det kommer vi skriva mer om i framtiden. Men för att jag ska vara jag imorgon måste jag blogga igen imorgon. Och läsa det jag skrev idag? Så att jag fortsätter vara jag? Men är jaget så viktigt? Både och! Jaget är en del av en själv. Det delar liksom kropp med allt annat, det måste nog också få sitt, så att säga!

Noteringar för fredagen den 9:e september

Igår var en icke fastedag. Jag åt två rostade mackor med ost, drack massor med kaffe som vanligt till frukosten och under hela dagen.
Till lunch åt jag en footlong sub, en klassisk subway steak & chees.
På vägen hem från jobbet åt jag en påse chips, sen åt jag en Big Mac, en påse godis på bion och sen en påse chips och en öl till kvällen.
Vägde mig imorse och landade på 81,4. Så, runt 80 kg verkar vara min landningsvikt, just nu. Funderar på att köra en boost-vecka där jag liksom försöker vara extra disciplinerad, röra på mig extra mycket etc, så att jag ska pusha mig ner under 80 mot 78, sen kan jag vara lite vardagsdisciplinerade en stund och sen en boost-vecka till lite senare.

Fasta igång igen

Vikt på morgonen 7/9: 79,8 kg
Matsedel gårdagen
* kaffe
* varm macka
* Köttfärs och pasta
* tre finn crisp med smör och ost

Två - tre veckors ångest

Ångest, ångest, ångest.

Du (och jag) kan inte kontrollera allting. När man försöker skaffa nya goda vanor, eller för den delen ta bort gamla, dåliga vanor, så bör man inte försöka lägga till för många på en gång. Så långt, så väl.

Om man ser sin kamp för en god vana som jakten på något större, som ett äventyr i vilket man själv har huvudrollen (engelskans quest passar in här), så måste man vara redo att möta fantastiska bestar på vägen dit.

Jag pratar inte om drakar. En drake är enkel, sprutar eld, gillar guld, end of story. Nej, bestar a på vår utstakade väg är värre.

Dessa varelser vill stoppa oss och få oss att vända åter till den lilla by vi lämnat i jakten på den större, fria världen. Som vapen har de sina kunskaper om våra innersta rädslor, största distraktioner och främsta svagheter.

De är både interna och externa.

En intern varelse kan vara din ständiga jakt på innehåll att fylla hjärnans koncentration med. Ny artiklar på reddit, nyheter om MMA, vad händer i världen?

En extern kan vara en kollega eller kompis som hetsar dig att äta bullar fast de vet att du inte vill, egentligen.

Alla dessa kreatur måste identifieras och, om inte elimineras, hanteras.

Vissa varelser samarbetar för att få in en riktig nådastöt på dig. Mina värsta fiender kan slå sig samman och bilda en megabest, en Voltron av problem som nästan blir omöjlig att ta sig förbi, skräcken att möta denna uppvaknande, odödliga superdemon kan bli så stor att färden tillbaka till hembyn nästan är garanterad.

Det märkliga är dock att bestarna oftast saknar förmåga att attackera oss fysiskt! De kan egentligen inte hindra oss att ta oss framåt. De är som katter, ugglor och nästan alla djur därute - de blåser upp sig för att verka större än de verkligen är. Låter vi då våra rädslor ta över så ser vi dem inte för vad de är, illusioner, fantasmer, spöken.

Hopar sig problemen över en så är det svårt att medvetet jobba med en ny vana. Vanor är mer eller mindre omedvetna, men för att de ska komma dit måste man jobba hårt med dem. Så om det finns problem i ens liv, vad ska man göra sig? Hur skyddar man sig mot dessa slemma varelser?

För mig är det en kombination av flera problem som när de hopar sig gör även den enklaste uppgift omöjlig. Vi håller på med en uthyrning i andra hand, inför vår utlandsvistelse i vinter och krångel med det och dålig kommunikation från min sida adderade stress på en redan pressad situation. Ovanpå det kom frågetecken kring min inkomst under resan, vilket gjorde saken dubbelt så svettig. En god vana sitter även om det är tungt, men är man mycket i sitt huvud, som jag är, så kan det vara svårt att komma tillbaka till rationell funktion. Jag blir så störd att jag typ inte städar, tvättar mig, borstar tänderna eller torkar mig i röven när jag varit på dass... Inte riktigt. 

Som jag sagt förut: gör nystart, få ihop ett streak. I morse vägde jag ungefär 81 kg. 

Planen är att ha ett fast schema för fasta och inte planera att fasta varannan dag, då det ger olika dagar hela tiden. Nu kommer jag köra tisdag, torsdag och söndag. Tre dagar i veckan, fredag och lördag fria dagar. 

Jag måste också komma igång med ryggövningarna. Mer om det senare. 

Vad vare för siffror?

80,4 kg, 80,7 kg och slutligen 81,4 kg.

Det där var vikten för lördag, söndag och måndag morgon. Idag är det måndag och jag vägde 80,4 kg efter en fastedag.

Under 80

Efter en dag av ätande, ni såg min tidigare post där jag åt mackor med jordnötssmör, havrefras etc så klev jag till slut under 80 kg. 79,9 kg for the record. Weird.

Takten på posterna är konstig, tanken var från början att jag skulle posta varje morgon, plita ner min vikt och beskriva tankar och känslor från dagen innan och även vad jag ätit.

Men livet är inte alltid så. "Gårdagens" inlägg började jag skriva vid tio, pausade, fick ångestattack, fortsatte senare och skrev klart för fem minuter sen. Nu skriver jag glatt om en vägning som skedde imorse. Weird.

Det är inte så viktigt. Igår åt jag en stor portion köttfärs till lunch.

Trött.

Inte under 80

Igår skrev jag att det var säkert att jag skulle glida under 89 kg efter fastedag en men det visade sig såklart att så inte var fallet - jag landade på prick 80 kg.

Till lunch åt jag en portion lasagne modell större, mellis och snacks var Morötter som ju är oerhört kalorisnåla och sen, eh, ett stort glas rödvin. Det är ej att rekommendera, kan jag berätta - men det gick bra, trots allt.

Nu vill jag skriva om något annat - ångest. Eller vill jag? Huvudet surrar efter ångestattacken jag fick efter lunch och som förstörde hela min dag och kväll. Helt hade jag velat åka till bibblo med barnen efter skolan men det är svårt när det bara bubblar i en. Det jobbiga är känslan av osäkerhet kring om man kan hålla ihop det och nej, man måste inte alltid hålla ihop det.

Men jag vill heller inte nödvändigtvis "bryta ihop" i tårar på biblioteket med mina barn. Jag vill inte dölja något för dem men jag vill heller inte oroa dem för något som inte är en stor grej i mitt liv, tidsmässigt sett.

Jag får en attack maximalt fyra gånger om året. Sömnbrist, stress, osäkerhet är säkert saker som bidrar men jag har ofta svårt att se tydligt vad som är den utlösande faktorn, kanske för att det inte finns en specifik faktor man kan isolera.

Åt en attarax eller vad de heter och blev dödstrött, sen superhungrig. Åt tre tallrikar fil med havrefras, två mackor med jordnötssmör och sen tillbaka i säng. Sov en stund, vaknade, nattade barnen, vaken en liten stund och sen tillbaka i säng. Sov hela natten.

Minnet och känslan bleknar nu (skrev början av posten på morgonen, slutet på eftermiddagen), men hela dagen har varit konstig.

Men hur gick det med övningarna för ryggen?

I morse vägde jag 80,7 kg efter en icke fastedag. Idag är en fastedag. Imorgon kommer jag väga under 80 kg. Jag tror det och därför kommer det hända. Eller hur.

Hur som helst, när jag började den här resan hade jag också ett annat projekt på gång, att stärka upp ryggen. Jag har besökt en fysioterapeut och gjort en utvärdering om styrka och liknande. Resultatet av utvärderingen blev ett batteri av rörlighets- och styrkeövningar för min rygg som vi kommit överens om att jag ska göra varannan dag.

Det gör jag inte. Jag vill göra dem på morgonen när jag vaknar eller kvällen innan jag går och lägger mig och det händer inte. Ni kanske minns att jag skrev att det är svårt att förklara för en annan person (och jag gör det här felet med mina barn, ofta) att man inte får en sak som är helt trivial gjord?

När någon säger "jag lyckas inte göra A" så är det så lätt att bara haspla ur sig "men har du provat att bara göra A?".

Det allra jobbigaste är ju att det är sant. Har du provat att göra A är en giltig respons, men den gör inte att man gör A. För att göra A måste man göra A. Det finns ingen väg runt det, ingen alls. Men ändå gör man inte A. Jag har läst hundra böcker om hur viktigt det är att göra A, bara göra det, gör det 30 dagar i rad, presto, du har en ny god vana.

Men jag gör ändå inte A.

Podcaster, bloggar, mental träning.

Jag gör inte A.

Vafan.

Träningskläder på jobbet, gå ner och gör övningarna i gymmet... gör det bara.

Men njäe, det verkar inte gå så bra. Det händer inte.

Det kan inte finnas något annat svar än att det finns någon konstig stress som förstör för en, som inte låter en... bli bättre.

Söndagsfasta

Gårdagens fastemat bestod av en portion spaghetti och köttfärssås. Jag försöker undvika att krångla till det de dagarna, inget hokus pokus med vad jag äter direkt utan jag äter samma som resten av familjen men försöker balansera så jag inte kolhydratladdar eller något annat dumt - det jag äter vill jag ska vara något jag kan stå mig på hela dagen.

Vikt i morse var 80,3 kg... tror jag. Mitt misstag var att jag inte skrev bloggposten direkt utan väntade till nu då barnen nattats - vilket gör att man kan glömma bort vad vikten är efter en hel dag av kognitiv last i form av arbete.

Pulled boeuf

Så här ska en icke fastedag se ut, boeuf bourgignon, rödvin, äppelpaj med kolasås och glass, bästa någonsin!

Resultat? Vikt imorse 81,7 kg.

Det här var alltså en icke fastedag och då vill man inte rusa iväg. Jag är nöjd, en riktig njutardag som inte gjorde något vidare intryck på vikten!

Det är inte farligt att vara hungrig

Som jag säkert skrivit tidigare, hungern har inte varit något problem under det här experimentet. Inga problem alls, faktiskt. Förutom igår, förstås. Då jävlar var jag hungrig.

Åt tomatsoppa och kycklingbullar till lunch, var så hungrig att jag behövde något mer så då slog jag till på äggröra på ett ägg och lite vitkål. Till snacks blev det en morot.

Och en tredjedels påse jordnötter i sängen. Jag bekänner.

Jag blev för sugen, kunde inte stå emot. Andra kvällar har jag lyckats somna (och det har inte varit någon sak alls egentligen, att somna lite hungring), men den här kvällen räckte inte viljestyrkan.

Nåväl, så går det ibland. Kom ihåg att om man tjuväter på något, även om det är onyttigt, så är effekten av att skippa två hela måltider och äta en mindre lunch stor även om man adderar något energirikt.

Jordnötter är bättre än chips!

Ack, denna hunger!

Ibland vaknar man bara då otroligt hungrig. Idag var en sån dag. Jag är fortfarande hungrig, en sorts hunger jag inte känt på ett tag, oväntat nog.

Nåväl, jag åt en skål med yoghurt och lite Special K. Fortfarande hungrig.

Så, hur många kalorier var det egentligen i den skålen? Jag räknar inte kalorier så jag vet inte - och bryr mig inte. Min strategi är att inte räkna kalorier och min taktik för dagen är att inte skippa lunch utan jag kommer köra den "vanliga lunchen" för den här dagen.

Nåväl, gårdagen. Jag vägde 81 kg jämt idag efter en vanlig dag och då åt jag:

* 2 rostade mackor med ost
* thaimat till lunch (med lite ris)
* kycklinggryta med ris
* gryuere + salami till kvällsmål

Över och ut.

Hur känns en fastedag?

Hur ser en vanlig fastedag ut för mig?

På morgonen går jag upp dricker en kopp kaffe med mjölk och fixar frukost till barnen. Sen är det lämning och resa till jobbet.

Lunchen igår bestod av en ungefär 150g brieost och en macka med skinka. Det skulle ha varit två hårdkokta ägg men tyvärr har jag helt tappat alla färdigheter vad gäller äggkokning så de var mer som snor än något annat. Jag var faktiskt nära att kräkas när jag försökte äta dem, det händer inte så ofta. Nåväl, under dagen dricker jag kaffe. Är jag extra motiverad tar jag bara espressos men oftast blir det med mjölk - vilket adderar en hel del kalorier under dagen.

Igår åkte jag till ett friluftsområde med barnen och då drog jag i mig en näve jordnötter innan för att få en boost.

Kvällen avslutades sen med en superliten bit ost.

Men hur känns det? Den värsta hungern kände jag nog innan lunch men det var inte något som ledde till någon panik. På kvällen sa jag till min sambo att "jag är sugen och skulle kunna äta 400g oxfilé med bearnaisesås" - men det var det. Idag får jag ju äta vad jag vill, t ex den där oxfilén, men jag kanske väljer att äta nyttigare än så - poängen är att det är lätt att hålla disciplinen i så lite som 24 timmar.

Så nu, när jag testat, så vet jag att jag klarar 24 timmar med bara 500 - 600 kalorier.

Värt att veta kring kalorierna: jag räknar dem inte, inte alls. Jag höftar.

I morse vägde jag 81,1 kg.

Back on track

Så, nu är jag tillbaka på spåret.

I morse vägde jag 82,5 kg efter en vanlig dag. Det tyder på att jag förmodligen tappat mycket vätska efter att ha ätit massor av chips och glass under ett par dagar av förlorat fokus. Ska bli intressant att se vad vågen står på imorgon efter en fastedag.

Igår åt jag lite halvhälsosamt, lunch var en sashimi och middag var makaroner och korv.

Jag har inte så mycket mer att säga den här dagen.

Nystart, ge aldrig upp

Om man har en period satt ur balans på grund av fest, resa eller liknande så är det bara att köra igång igen så fort man får chansen.

I helgen var vi på landet och efter det tappade jag taget litegrann, tappade hälsofokus de dagar jag skulle äta vad jag ville och tappade fastefokus på fastedagarna.

Det är superviktigt med stöd från omgivningen. Om deras tajming inte passar med din tajming, dvs din partner kanske vill äta chips och kolla på film, då måste du hantera det. Värst är det om din partner inte klarar av att separera er två utan ser er som en enhet. Det fungerar illa med att du tar kontroll över ditt ätande - men se det som ett tillfälle för reflektion.

Har du hetsar någon att äta?

När bullarna kommer på fredagsfikan och någon säger "nej tack", pikar du lite då och säger "kom igen då"?

För, som du kanske förstår, det är inte ok.

Det är en kliché men citatet "Var den förändringen du vill ha i världen" har viss tyngd när man tänker på sig själv och sina medmänniskor. Vill man inte att andra gör en sak mot en så gör man den inte själv mot dem.

Hur som helst, träna din disciplin på fastedagarna. Tids nog kommer den vara som ett väl smidet svärd, böjligt men ändå starkt. Du kommer själv kunna göra de rätta valen för dig själv i en given situation och bända på "reglerna" efter behov. Men tills dess, dra lärdom av dina snedsteg.

Försök förebygga dem. Om du inte kan låta bli chips klockan 23 en fastedag så kan du inte ha chips hemma. Du får köpa dem efter behov. Tips: köp små påsar.

Skiter sig hela fastedagarna på grund av fredagsöl? Jag brukar säga om dåliga vanor att man kan ju testa att inte göra dem ett tag -  de finns ju alltid kvar. Fredagsöl, öl, och barer kommer finnas så länge vi lever. Du kan alltid börja igen sen.

Gör något annat än fredagsölen i det fallet, dom en bio, helt själv om ett behövs.

I morse vägde jag 83 kg, så, tillbaka på ruta ett, nästan. Men det handlar inte om vikten. Vikten är en påminnelse och en indikator. Den signalerar inte framgång, den signalerar att det är det här jag gör, helt enkelt. Kör hårt!

Två dagar efter bakfylla

Så. Igår vägde jag 81,9 kg eller bad jag skrev. Ingen superframgång, men vikten går inte alltid nedåt med den här metoden jag testar. Just alkohol och bakfylla är nog en major fallgrop. Först är man bakis och kan inte fasta, sen har man en vanlig dag och får äta vad man vill. Är man då som jag så är man lite halvbakis fortfarande och behöver 200g chips med dipp då. Eller dålig thaimat.

Nåväl, fortsättningsvis kommer jag göra som följer: bakisdagar är fria dagar (jag dricker oerhört sällan så mycket att jag är bakis) men sen är det fastedag efter det!

Har ingen våg där jag är just nu, får avvakta med att rapportera det. Vad åt jag igår?

Lunch korv med lite stekt potatis.
Middag McDonalds big Mac grande, en mcnugget och lite pommes. Plus chips på kvällen.

Hur hanterar man då partners? Jag är lite besviken och bitter på min sambo. Om en person i din närhet vill att du struntar i ditt schema bara för att det ska fungera med deras, då är det dålig stil. Kommer utveckla det mer senare, men jag kan bara säga att jag inte förstår mig på det beteendet...

Dagen efter en bakfylla

Om man vill ha en plan viktkurva bör man undvika billiga thaimatställen. Det är de lärdomar vi dragit av de två senaste dagarna.

Nej, den största lärdomen är nog att om man ska gå på en fest så måste man verkligen fråga sig om det är värt det. I det här fallet så var det definitivt värt det, jag hade jättekul. Men att hålla någon form av disciplin när man är bakis är svårare än man kan tro. Så, fest, max en gång i veckan, inte flera dagar, för då faller alltihop. Du kan inte fasta när du ska festa och du kan inte fasta när du har festat - så det är flera dagar som går i stöpet.

I morse vägde jag 81,9 kg.

Hur fastar man när man är bakis?

Igår var jag på fest.

En snabb genomgång av vad jag åt igår kan vara på sin plats, först:

* rostade mackor till frukost, tror jag
* sashimi till lunch, en favorit
* en wrap från pressbyrån (mango chili kyckling)
* en dubbel Twix och en dubbel snickers
* mellan 3 och 8 öl plus en cuba libre
* lite plockmat + en näve chips

Idag är jag sådär bakis som man bara kan vara efter att ha druckit så lite som jag gjorde men är över 40 år gammal. Skämt åsido, så farligt är det inte, hade dock väldigt svårt att sova vilket lett till att jag är komatrött nu.

Ställde mig på vågen och den visade 81 kg.

Så, vad ska jag äta idag? Idag är jag realistisk. Jag inser att jag inte enkelt kan klara en hel dag på fastenivåer av föda utan jag åt frukost, drack en fruksmoothie på väg till jobbet och käkade en normalstor portion lasagne till lunch. Dock ska jag försöka vara försiktig med att inte stoppa i mig för mycket crap ikväll så att inte denna "fuskdag" blir en "katastrof-jag-ramlar-av-vagnen-dag". Målet är ju att ligga runt 81 kg imorgon (som ska vara en vanlig dag). Gör jag då om morgondagen till en fastedag?

Det har jag inte bestämt, men det skulle kunna vara något. Jag kör ju varannan dag men då varierar det hela tiden vilken dag som är fastedag över en tvåveckorsperiod:
mån ons fre sön tis tor lör

Svammel, man behöver inte fixa med schema. Antingen fuskar man och fastar dagen efter eller så följer man bara sin plan, för mig då fasta lördag.

Tjo.

Och på den åttonde dagen...

...vägde jag 80,6 kg.

Igår var en fastedag. Vad åt jag då?

* 2 kokta ägg med majonnäs
* 150 g brieost
* morötter
* gurka
* paprika
* popcorn

Jag tog en promenad på ungefär 45 - 60 minuter igår och det gjorde mig oerhört sugen på något. Inga problem, idag får jag ju äta vad och hur mycket jag vill. Ens disciplin måste bara vara i 24 timmar, sen får man fylla på med det man är mest sugen på.

Så, resultaten hittills, vad säger de? Kan man gå ner 3 kg på riktigt på en vecka? Det är ungefär vad jag gått ner, men kan det verkligen stämma? En sak som händer när man t.ex. fastar eller går över på LCHF är att man går ner oerhört mycket vikt i form av vatten som är bundet i kroppen. När jag senast körde en period av LCHF med en fasta till start så tror jag att fick gå upp och kissa 10 gånger den natten, pust. Är mina 3 kg nu endast vatten?

Jag tror inte det, eftersom jag inte begränsar mitt kolhydratintag extremt mycket. Jag äter chips, pasta, dricker öl, glass och annat smarrigt. Om det bara var vatten borde jag, fast jag kan förstås ha fel, lägga på mig mer vikt de dagar jag inte fastar, vilket inte har hänt.

Nåväl, nu ska vi extrapolera. Jag har kört det här i 8 dagar. Givet mina framgångar hittills borde jag ha gått ner 10 kg på 30 dagar. Så... 1:a september? 25:e augusti? Vi får se vad det står i den bloggposten som kommer upp då, har jag nått målet?

Är det hälsosamt eller görbart? Det här är ju ingen extrem diet på något sätt, vad det nu skulle vara. En extrem diet stryker viktiga näringsämnen baserat på fantasi, jag hoppar bara över två måltider varannan dag. Superenkelt!

Jag gick ner 10 kg i våras, jag nådde det hägrande målet om 74 kg på kort tid efter att ha börjat med en veckas fasta och sen kört LCHF. Det fungerade för övrigt jättebra för mig, fastemetoden är jag dock skeptisk till, i det fallet, då den tycker man ska stryka allt salt.

Salt är livsnödvändigt.

Det som var bra var att jag helt fick bort sockersug - jag hade en period av en - två månader då jag inte ens tänkte på bullar och glass. På mitt jobb får vi varje fredag en laddning fika som vi äter gemensamt, well, jag brukar rensa faten, men när sockersuget var eliminerat så var det inga problem att sitta och titta på när en annan person glufsade på.

Det svåra var, för mig, att upprätthålla strikt LCHF över tid, som vanligt. Jag har två underbara barn och man reser och far och till slut skiter det sig (se mina första inlägg om disciplin) och då ballar det ur.

Idag ska jag på sommarfest hos en gammal kompis och det är ju tur att det inte är fastedag - frågan är ju hur morgondagen kommer te sig när man är bakis. Lösningen kanske är att inte bli så bakis? Måste googla bästa strategin, även om jag känner på mig att svaret är "bli inte full".

Vad äter jag en dag som inte är fastedag?

Igår var en icke fastedag. Vad åt jag då?

* Två rostmackor med ost och gurka
* Big Mac och Co med mineralvatten istället för läsk och en extra cheddardip
* Kaffe med mjölk
* Biffsallad (Gordon Ramsay's asiatiska)
* Två pannkakor med sylt och grädde
* En liten Ben & Jerry Chocolate Fudge Brownie
* Två-tre handfullar chips
* Två starköl

Inte illa. Men vad visar vågen efter en sån ätfest? 81,7 kg, great! Hypotesen verkar hålla. Om man kan se fram emot total frihet men inte ballar ur fullständigt så är det inte ett dugg jobbigt att fasta varannan dag.

Så, köra på. Gjorde jag mina övningar igår? Nej. Så ont i ryggen, helt färdig. Tog med mig gymgrejer till jobbet idag och ska försöka glida ner på lunchen och köra dem. Hoppas hoppas.

Att väga sig varje dag...

Idag vägde jag mig igen på morgonen och om man väger sig efter fastedagarna ser allt så himla bra ut - jag vägde 81,1 kg, dvs -2 kg på en vecka. Yay. Nu äter jag en glass. Kom ihåg: man får äta vad man vill och hur mycket man vill på icke fastedagar. Det är ingen större risk att det ballar ur eftersom jag faktiskt inte vill äta 10000 kalorier de dagarna. Hur som helst, om min ambition är att dessa anteckningar ska kunna bli en bok som jag blir rik på, då måste jag samla data. Så, varje bloggpost ska innehålla en liten måltidsförteckning från gårdagen eller om jag låter det vara en separat post varje dag.

Jag ska också börja fota min kropp, för att kunna spåra förändringen över tid (sjukt svårt att se förändringen dag-för-dag, men 10 kg ner SYNS). Måste bara laga min telefon först (klar kl 14:00 idag).

Utan krångel, detta åt jag igår

* kaffe med mjölk
* iskaffe
* pasta carbonara
* en liten dajm

Pastan var inte den ideala måltiden. Som jag nämnt tidigare tror jag på LCHF, för mig. Jag blir inte trött och seg, jag blir pigg och stark. Äter jag kolhydrater blir jag sänkt och dålig i magen. Det sagt, det rör mig inte i ryggen i det här fallet. Var det 600 kalorier? Jag har ingen aning. Pastamängden var ungefär 70 g torrvikt, plus grädde, bacon och ärtor. Och parmesan. Vad kan det bli? Det är inte viktigt. Att räkna kalorier är tråkigt och jag fungerar dåligt med att sätta upp så strikta ramar för mig själv. Och räknemässigt går det ihop ändå.

Jag läste på någon kaloriuträkningssajt att jag ska äta 2000 kalorier per dag för att behålla min vikt. Nu räknar jag ju inte kalorier så jag kanske äter 3000 kalorier. Trycker jag ner min konsumtion under detta så går jag ner i vikt, även om det är 600 eller 1000 kalorier. För mig tjänar då vägningarna varje dag en viktig roll, de startar dagen med en påminnelse om vad det är jag håller på med.

Första veckan i påsen

Dela upp din tid i delar. Sätt mål för delarna. Gör inte delarna för stora. För mig kan en vecka ibland vara för lång tid. Jag bestämmer mig på måndagen att jag ska göra si och så med hybris i sinnet och så tutar jag och kör - men fredagar och lördagar och söndagar är dagar som är extremt bra på att bryta rytmen i det man gör. Andra idéer och ambitioner man har, som att jag ska använda appar och allt möjligt för att styra mitt liv skapar egentligen bara ångest. Min telefon gick sönder (skärmen sprack och blev svart efter mycket Pokemon Go) och jag kan inte använda en endaste app alls - men jag har också, sen telefonen svartnade, gjort mina ryggövningar, fastat varannan dag (med en fuskdag) och lyckats blogga. Hur ska jag då hantera det här faktumet i framtiden?

Kan jag ha en smartphone utan att fastna i mitt vanliga smartphoneträsk?

Är det bara smartphones som hindrar mig från att realisera mig själv eller är det helt enkelt jag som saknar disciplin?

Man måste känna sig själv. Har jag en påse chips hemma så äter jag den gärna. Har jag en telefon i fickan plockar jag upp den och kollar på den. Sådär går det. Är man då odisciplinerad får man försöka sätta upp tillvaron för sig själv så att man kan få ordning på det där genom att kontrollera sin miljö. Om du alltid slösurfar på mobilen och inte vill göra det när du pendlar: lägg telefonen i väskan. Och så vidare.

Angående fasta-varannan-dag-rejset, det har gått bra. Vägde mig i morse och trots grillmiddag igår vägde jag 82,2 kg, dvs ner 1 kg på en vecka (startade på 83,3 kg i måndags). Idag är ytterligare en fastedag och jag käkade en pasta med bacon, grädde, lök, vitlök och gröna ärtor till lunch. Kaloriinnehåll okänt men det kan ju ha varit mer än 600 kalorier - vilket inte känns supernoga. Jag kollade en vikt / kalori-räknare och enligt den ska jag äta 2000 kalorier per dag för att behålla min nuvarande vikt.

För att koppla ihop med resonemanget i det första inlägget: om jag äter 2000  - 2500 kalorier vanliga dagar (kan eller kan inte vara sant, jag vet inte riktigt) och sen 600 kalorier varannan dag så blir snittkonsumtionen 1300 - 1550 kalorier per dag. Enligt samma kalkylator är det så mycket jag ska äta för att lyckas gå ner i vikt.

Vi ska åka till Thailand i november. Det är ungefär 12 veckor. Om jag håller i den här strategin och kör på så kommer jag lyckas gå ner 6-12 kg på den tiden och det är ganska fucking fantastiskt.

Så, dela upp tiden i bitar. Mina bitar är en vecka stora. Nästa vecka börjar imorgon måndag. Då kör jag på. Fasta for the WIN!

Bokstavligt talat disciplin varannan dag

Jag skulle ju försöka blogga varje dag för att hålla uppe ångan? Jag skulle ju göra mina övningar varje dag (men inte alla) för att bygga en streak och få självförtroende? Fasta varannan dag? Nu är vi här och det har nästan gått en vecka mellan de två första inläggen? Hur går det egentligen?

Jag ska vara ärlig, realistisk, objektiv. Jag kan stapla "misslyckades som vanligt" på varje grej jag gör, men är det hela sanningen? Allting sker på spektran, linjer eller vad man nu ska kalla det, från

otroligt dålig

till

komplett superbra

Det är där allting existerar, på en linje. Våra stackars aphjärnor kan inte ha så finkorning upplösning som krävs, på allting. Sabeltandade tigrar var kanske snälla ibland, men det var större chans att överleva om man bara betraktade dem som superfarliga jämt. Så, när jag tittar på mina forna prestationer och jag inte gjort det jag ska etc, så slänger jag bara på etiketterna:

lat, kass, loser, oduglig, nu igen, alltid samma visa, när ska jag ändras

och så vidare. Men... man kan inte ge upp. Och de där etiketterna är inte sanna. Nu ska jag objektivt lista vad jag gjort:

Fastat måndag, onsdag men inte fredag. Vi var bjudna på middag och fick asiatiska ribs. Ingen diet i världen kan stå emot de här ribsen. Skämt åsido, jag gjorde ett val och jag står för det.

Övningarna, jag är lite osäker, men jag ballade ur de två sista dagarna. Varför har jag inte koll på det, har jag inte en app som spårar min streak? Jo, det har jag, men skärmen på min telefon gav upp precis den här veckan så jag har inte haft någon möjlighet att uppdatera progressen eller... nånting. Jag kan svara i telefon, det är allt.

Om jag jämför det ovanstående med en annan godtycklig vecka från de senaste tio åren av mitt liv så tror jag den hamnar rätt högt i vad jag lyckades med. Jag har haft mer lyckade veckor men definitivt massor med... sämre veckor. Både vad gäller ambition för en vecka (inte alltid höga) och vad gäller om jag nått mina ambitioner. Vissa veckor har ju enbart bestått av chips, glass, tv-spel och berusning och gråtrunkande så jag menar, den här veckan måste kvala in som långt ifrån dålig!

Jag vägde mig imorse. När jag håller på med träning och kost vill jag gärna väga mig varje dag, på morgonen, för att få ständig feedback. Detta är ett "skadligt" beteende eftersom vikten kan fluktuera mycket från dag till dag. Å andra sidan kommer jag inte ihåg att väga mig om jag gör det en gång i veckan - och den vägningen kan ju ge ett "tråkigt" svar om man "råkade" äta tre påsar chips dagen innan.

Hur som helst. Man kan sätta mål, försöka nå dem, misslyckas, tweaka och köra på. Man måste försöka komma på varför man inte gör tio situps på morgonen och så vidare. Nu har jag för mina övningar ett helt dedikerat kvastskaft och en yogamatta vid sängen. När jag skrivit klart detta går jag ut och KÖR.

Det man helst vill undvika är att hela tiden göra nystarter. Dvs du börjar, kör, tappar allt, går ner dig, får panik, börjar om. De förändringar och ambitioner man har bör vara möjliga att upprätthålla.

Jag vill bara göra två saker som nya vanor: fasta varannan dag och göra övningarna varje dag. Min rygg står mellan mig och klättring, fighting, brottning och allt annat jag tycker är kul. Så det är det som är viktigast. Min mage står mellan mig och ett par feta jeans. Eller nåt annat slags byxor som kräver (alla kläder kräver egentligen det här) att man har kropp som en servitör i en sydfransk stad.

Det här, bloggandet, måste också upprätthållas. Kanske vågar jag till slut helt öppna mig för min publik (jag själv) och spilla ut vad jag faktiskt känner. Men det måste fortsätta vara hemligt, annars går det helt åt helvete. Jag nämnde bloggen för min sambo och det tog tre dagar efter det innan jag orkade sätta mig och skriva. Nu har jag gömt mig på dass för produktivitet!

Bra vanor varannan dag

Igår började jag. Jag spårar hur länge jag lyckats hålla i en vana med en app på telefonen. Skapa en ny vana, appen frågar mig varje morgon om jag dagen innan t.ex. gjort en rörelse- och / eller stretchövning. Om jag svarar ja så förlängs min streak med en dag och sen blir det vinst.

Men eh, min streak blev bara en dag. När jag försöker komma på vad de faktiska hindren är för mig att göra övningar som på lång sikt ger mig hälsofördelar så blir listan inte speciellt lång och posterna på den är typ "yogamattan är på undervåningen" eller "det är ganska varmt idag". Om man berättar för en medmänniska att man försöker göra ett enkelt träningsprogram dagligen som tar kanske tio minuter om man verkligen går in för det men att man varje dag misslyckas med att göra övningarna så får man oftast frågan "Men varför gör du dem inte?" som antingen motfråga eller som ett slags retoriskt peptalk tillbaka.

Ibland frågar jag mig själv: "varför gör jag dem inte?". Våra hjärnhalvor har eventuellt två personligheter och det är bara den ene av dem som kan prata. Den andre bara jävlas. Hela tiden. Hursomhelst, vilken del det än är som är ansvarig för att jag inte gör övningarna fast det bara finns fördelar och inga nackdelar med att göra dem så får jag inga svar.

Jag saknar disciplin. Den är liksom inte en del av min personlighet. Det är för mig helt grundläggande att inte göra saker "för att man ska" eller för att någon annan tycker det. Aversionen mot uppmaningar tar sig nästan fysiska uttryck, galet nog.

Men... tänk om man kanske kunde ha disciplin varannan dag?

Har ni sett den där Horizon-dokumentären om fastande? Den som "startade" 5:2-hetsen och som även blev en bok skriven av programmets skapare Michael Mosley? I dokumentären besöker han ett gäng forskare och läkare och pratar om fasta och deras experiment. Alla kompetenta, förutom förstås att jag noterar att "high-fat" för en läkare eller forskare är saker som kakor och lasagne (som också innehåller socker / kolhydrater vilket åtminstone borde betraktas som en relevant del av experimenten).

En av dessa forskare, en kvinna, forskade på varannandagsfasta. Hon hävdar i sin egen bok och i en intervju att forskningen som ger stöd för intermittent fasta bygger på varannandagsfasta, inte 5:2. Hypotesen är att det är enklare att sköta en strikt diet om man bara måste vara disciplinerad varannan dag. En dag äter man 500 kalorier, nästa dag äter man vad man vill. Den dagen man får äta vad man vill är det kanske inte läge att äta 10 000 kalorier i form av glass, men annars är det fritt fram. OK, men om man går bananas på pizza den dagen då? Well, i forskningen arbetade de med kraftigt överviktiga människor (inte jag). Man kan då tänka sig att en person A som är vuxen (baserat på ingenting) äter 2500 kalorier om dagen och ett vrak till människa (person B) som helt tappat kontrollen över både antal och storlek på portionerna äter 5000 kalorier om dagen.

Givet person A och B så ser vi att över två dagar så äter de 5000 och 10 000 kalorier. Om man tänker sig att de kör varannandagsfasta så ska de äta 500 kalorier fastedagen. I experimentet man fick se i programmet pratar de om att dra ner intaget till en fjärdedel, jag antar att de dragit siffran 500 kalorier ur röven när de gjort intervjuer. Hur som helst, om vi kör med en fjärdedel, så får vi 625 kalorier för person A och 1250 för person B. Deras tvådagarsintag blir då 3125 kalorier för person A och 6250 för person B. Detta i sin tur motsvarar ett kaloriunderskott på 940 kalorier, per dag, för person A och 1875 kalorier per dag för person B. Detta motsvarar en viktminskning på 1 kg i veckan.

Så, idag är min första fastedag. Jag har inte bestämt någon meny, allt jag har är två ägg och lite majonnäs. Jag tänkte försöka att faktiskt komponera lite schyssta måltider när jag kommit in i matchen och blivit varm i kläderna. Idag blir det nog ägg och lite brieost, keep it simple.

Så, om man ska göra en sån här sak måste man ha lite mål. Vad är då mina? Jo, här kommer de i listform:

* Fasta varannan dag (ungefär 500-700 kalorier)
* Göra övningarna jag fått av min fysioterapeut varje dag

Jag har fler idéer. Blogga varje dag, gå två timmar varannan dag (när min sambo nattar barnen t.ex.) men jag har ett mål till jag inte tagit upp i listan ovan, ett mål / vana jag faktiskt lagt till i min app (där jag alltså har en streak på noll dagar på alla vanor utom denna), nämligen vanan att inte lägga till fler vanor!

Jag har ibland gjort sånt. Starta en vaneräknare, typ "stretcha bröstryggen varje dag" och fått ihop en tvåmånadersstreak - men så får jag hybris. "Det här funkar, jag vet vad jag håller på med" tänker jag och lägger till "Var mindful i fem minuter varje dag" eller "Var inte en kass människa" och sen har jag tio vanor jag ska göra varje dag, missar hälften, får dåligt samvete, ångest, missar alla, avinstallerar appen, börjar dricka Bailey's i kaffet på jobbet, sjukskriver mig, belånar huset i smyg och tar en resa till Filippinerna för att börja ett nytt liv i bergen med milisen där...

Jag tror det där har ett namn. Jag vet inte vilket namn det är men jag lider av det rätt så hårt. Så, inga fler vanor än de där. Egentligen har jag och min terapeut kommit fram till att jag ska träna varannan dag men min app har inte stöd för "saker man ska göra varannan dag" så jag testar varje dag. För att det inte ska kännas som att tio minuters träning är för mycket har jag dock reducerat det till att jag ska göra två av rörelseövningarna och två av styrkeövningarna vid varje tillfälle. Otroligt genomförbart.

Den här bloggen då? Jeff Atwood skrev en gång att om man vill göra en sak ska man bestämma sig för det och sen annonsera det offentligt, för då kommer man känna sig tvungen att leverera. Detta stämmer - för en del personer. För en del andra är det viktigt att hålla sina mål hemliga OCH hålla sina resultat hemliga. Varför? Tja, jag hör till gruppen som måste vara hemlig, men varför?

Jag lider av "säger jag det så är det sant"-syndromet. Det är ganska ovanligt men jag är säker på att det finns i DSM-V. Det yttrar sig på det viset att om jag säger till en person eller skriver på Facebook t.ex. att jag nått 74 kg (vilket jag vägde i februari) så tar någon del av min hjärna (jag misstänker höger hjärnhalva, den stumme jäveln) och bara bockar av det.

"Mission Accomplished. Gå vidare. Du är lyckad och perfekt och nu är du klar och folk som är lyckade och perfekta äter Ben & Jerrys och provar rökheroin för första gången. Göööör det!"

Allt utom det om heroinet är sant. Som tur är.

För fysisk hälsa och allmän lycka och sånt är inte engångsinsatser. De är vanor. Och vanor tar inte sexmånadersuppehåll.

Så, jag skulle vilja blogga om att gå ner i vikt, komma i form och sånt som hela Sverige och världen bara längtar efter att jag ska skriva om. Men om jag gör det är jag rädd att jag ballar ur helt. Så jag tänker blogga i smyyyyg. Jag vet att en del av min psykologiska mekanism bakom det här är att jag vill veta i förväg att jag kommer lyckas och att alla då kommer tycka jag är awesome. Samtidigt vet jag att så är det inte och allt som är värt att göra kommer kantas av felstarter och liknande. Så jag bloggar i smyg på en blogg som inte är dold eller gömd eller nåt, bara väldigt okänd. Det ska jag försöka göra i en vecka, yay. Efter en vecka ska jag se hur det gått med alltihopa. Kanske kommer jag tipsa någon kompis eller nåt sånt om min blogg om några veckor? Oavsett hur det gått?

Startförutsättningar projekt "komma i viss form och etablera nya kostvanor och skapa lycka för alla" är att jag väger 83,3 kg. Min målvikt är odefinierad, jag bryr mig inte om vikt, jag bryr mig om hur fläsket väller / inte väller över byxorna. Just nu är vällfaktorn 4 fingrar när jag sitter ner, dvs magen täcker fyra fingar i bredd. Det är inte ok, mest utifrån estetiskt perspektiv. Målet är ju att se ut som en kokainmissbrukande servitör i Paris eller en spansk småstad.