Varför blir man en rolig person? Varför slutar man bry sig om saker som är viktiga?
Givet mina livserfarenheter så har jag kommit fram till att ingen kan få dig att göra något du inte vill. Eller? Tänk om jag bara säger till mig själv att jag inte vill för att slippa smärtan och jobbet som krävs för att jag ska få det jag vill?
Detta togs upp i långa diskussioner i en artikel på sajten cracked.com [hitta länk]. Resonemanget gick som följer: jag kan säga "jag vill ha en lamborghini", men det betyder inte nödvändigtvis att jag verkligen vill det. Wut?
OK, i ett avsnitt av Rick & Morty så frågar Mortys pappa sin fru om hon älskar honom. För att förklara sin hållning ställer hon motfrågan "Vill du att hemlösa ska ha någonstans att bo?". Svaret på den frågan är alltid ja, såklart. Följdfrågan är intressant dock: "Tänker du bygga boenden åt hemlösa?"
Frågan "vill du ha ett bra jobb?" är en annan fråga än "tänker du pusha dig själv utanför komfortzonen och lägga tid på fritiden för kompetensutveckling?". Det ena är som en avsiktsförklaring, "jag önskar att A gällde" - det andra är hur eller mer än förklaring av vad man tänker göra. Det är process vs resultat. Det finns en jättebra RSA / TED-talk (hitta referens) som handlar om just sånt i arbetslivet, detta att vi fokuserar på resultat (vilket i sig inte är fel, ska förtydliga) istället för processen. Processen ger resultat, resultat kan inte ge resultat. Självklarheter kan jag kanske tycka, men jag glömmer lätt bort de här sakerna.
Exempel - jag vill ha resultaten man får av att fasta och av att göra ryggövningar, men vill jag göra de sakerna? Det var ju där jag började hela den här bloggen! Följ en process, skriv ner upplevelserna, profit. Men vad hände på vägen?
Jag tappade kontinuiteten, jag tappade fokuset, jag glömde bort vem jag är. Och varför gör jag det ibland? Jag tror det finns en koppling mellan ens vilja att tappa styrfart, fokus och "vem man är" som har med ens liv i allmänhet att göra. Det finns säkerligen något som gnager på mig som bubblar upp och som jag hanterar genom att glömma bort vem jag är, stänga av berättelsen, för att jag inte vill vara en del av den berättelsen.
Hade jag då ett fokus på process, som omfattade mer än vad jag äter, då skulle jag inte behöva checka ut från min egen berättelse. Stäng av autopiloten!
Svammel i all ära. Det här kan agera dagbok.
Många av mina kollegor är imponerade av min resa. Att jag fått till den, att jag vill, att vi vågar. Jag tittar på röran hemma och undrar om jag kunde genomföra ett enda projekt som intresserar mig, egentligen, om inte någon annan piskade mig? Eller är det min berättelse som behöver stöd? Och att jag berättar den berättelsen ärligt? Jag har inte fixat någonting, inte förhandlat med kunden eller något alls, det är bara den rena turen att W ska sluta vid årsskiftet och att M, en kollega, la ett gott ord när de började snacka om hur hösten och vintern skulle läggas upp. Jag bearbetade inte kunden - och det är OK, för jag fick samma resultat, men hade jag kunnat göra något för att få ordning på det hela?
Samma sak alla dessa todos som surrar i mitt huvud. Inbjudningar till Anjas kalas, kvitto att skicka till Judit och Hannes, toalettstol, duschvägg, Sånt gnager på en. Jag skulle vilja att de inte hängde över mig. Men vill jag göra jobbet?
Ja, det vill jag.
Ska jag börja väga mig och börja fasta igen? Det är "svårt" just nu, eller det är fan alltid svårt, känns det som, att styra över vad jag ska äta. Fast är det det? Är det inte så att jag väljer själv precis hur jag gör i alla lägen? Jo, så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar