Bra vanor varannan dag

Igår började jag. Jag spårar hur länge jag lyckats hålla i en vana med en app på telefonen. Skapa en ny vana, appen frågar mig varje morgon om jag dagen innan t.ex. gjort en rörelse- och / eller stretchövning. Om jag svarar ja så förlängs min streak med en dag och sen blir det vinst.

Men eh, min streak blev bara en dag. När jag försöker komma på vad de faktiska hindren är för mig att göra övningar som på lång sikt ger mig hälsofördelar så blir listan inte speciellt lång och posterna på den är typ "yogamattan är på undervåningen" eller "det är ganska varmt idag". Om man berättar för en medmänniska att man försöker göra ett enkelt träningsprogram dagligen som tar kanske tio minuter om man verkligen går in för det men att man varje dag misslyckas med att göra övningarna så får man oftast frågan "Men varför gör du dem inte?" som antingen motfråga eller som ett slags retoriskt peptalk tillbaka.

Ibland frågar jag mig själv: "varför gör jag dem inte?". Våra hjärnhalvor har eventuellt två personligheter och det är bara den ene av dem som kan prata. Den andre bara jävlas. Hela tiden. Hursomhelst, vilken del det än är som är ansvarig för att jag inte gör övningarna fast det bara finns fördelar och inga nackdelar med att göra dem så får jag inga svar.

Jag saknar disciplin. Den är liksom inte en del av min personlighet. Det är för mig helt grundläggande att inte göra saker "för att man ska" eller för att någon annan tycker det. Aversionen mot uppmaningar tar sig nästan fysiska uttryck, galet nog.

Men... tänk om man kanske kunde ha disciplin varannan dag?

Har ni sett den där Horizon-dokumentären om fastande? Den som "startade" 5:2-hetsen och som även blev en bok skriven av programmets skapare Michael Mosley? I dokumentären besöker han ett gäng forskare och läkare och pratar om fasta och deras experiment. Alla kompetenta, förutom förstås att jag noterar att "high-fat" för en läkare eller forskare är saker som kakor och lasagne (som också innehåller socker / kolhydrater vilket åtminstone borde betraktas som en relevant del av experimenten).

En av dessa forskare, en kvinna, forskade på varannandagsfasta. Hon hävdar i sin egen bok och i en intervju att forskningen som ger stöd för intermittent fasta bygger på varannandagsfasta, inte 5:2. Hypotesen är att det är enklare att sköta en strikt diet om man bara måste vara disciplinerad varannan dag. En dag äter man 500 kalorier, nästa dag äter man vad man vill. Den dagen man får äta vad man vill är det kanske inte läge att äta 10 000 kalorier i form av glass, men annars är det fritt fram. OK, men om man går bananas på pizza den dagen då? Well, i forskningen arbetade de med kraftigt överviktiga människor (inte jag). Man kan då tänka sig att en person A som är vuxen (baserat på ingenting) äter 2500 kalorier om dagen och ett vrak till människa (person B) som helt tappat kontrollen över både antal och storlek på portionerna äter 5000 kalorier om dagen.

Givet person A och B så ser vi att över två dagar så äter de 5000 och 10 000 kalorier. Om man tänker sig att de kör varannandagsfasta så ska de äta 500 kalorier fastedagen. I experimentet man fick se i programmet pratar de om att dra ner intaget till en fjärdedel, jag antar att de dragit siffran 500 kalorier ur röven när de gjort intervjuer. Hur som helst, om vi kör med en fjärdedel, så får vi 625 kalorier för person A och 1250 för person B. Deras tvådagarsintag blir då 3125 kalorier för person A och 6250 för person B. Detta i sin tur motsvarar ett kaloriunderskott på 940 kalorier, per dag, för person A och 1875 kalorier per dag för person B. Detta motsvarar en viktminskning på 1 kg i veckan.

Så, idag är min första fastedag. Jag har inte bestämt någon meny, allt jag har är två ägg och lite majonnäs. Jag tänkte försöka att faktiskt komponera lite schyssta måltider när jag kommit in i matchen och blivit varm i kläderna. Idag blir det nog ägg och lite brieost, keep it simple.

Så, om man ska göra en sån här sak måste man ha lite mål. Vad är då mina? Jo, här kommer de i listform:

* Fasta varannan dag (ungefär 500-700 kalorier)
* Göra övningarna jag fått av min fysioterapeut varje dag

Jag har fler idéer. Blogga varje dag, gå två timmar varannan dag (när min sambo nattar barnen t.ex.) men jag har ett mål till jag inte tagit upp i listan ovan, ett mål / vana jag faktiskt lagt till i min app (där jag alltså har en streak på noll dagar på alla vanor utom denna), nämligen vanan att inte lägga till fler vanor!

Jag har ibland gjort sånt. Starta en vaneräknare, typ "stretcha bröstryggen varje dag" och fått ihop en tvåmånadersstreak - men så får jag hybris. "Det här funkar, jag vet vad jag håller på med" tänker jag och lägger till "Var mindful i fem minuter varje dag" eller "Var inte en kass människa" och sen har jag tio vanor jag ska göra varje dag, missar hälften, får dåligt samvete, ångest, missar alla, avinstallerar appen, börjar dricka Bailey's i kaffet på jobbet, sjukskriver mig, belånar huset i smyg och tar en resa till Filippinerna för att börja ett nytt liv i bergen med milisen där...

Jag tror det där har ett namn. Jag vet inte vilket namn det är men jag lider av det rätt så hårt. Så, inga fler vanor än de där. Egentligen har jag och min terapeut kommit fram till att jag ska träna varannan dag men min app har inte stöd för "saker man ska göra varannan dag" så jag testar varje dag. För att det inte ska kännas som att tio minuters träning är för mycket har jag dock reducerat det till att jag ska göra två av rörelseövningarna och två av styrkeövningarna vid varje tillfälle. Otroligt genomförbart.

Den här bloggen då? Jeff Atwood skrev en gång att om man vill göra en sak ska man bestämma sig för det och sen annonsera det offentligt, för då kommer man känna sig tvungen att leverera. Detta stämmer - för en del personer. För en del andra är det viktigt att hålla sina mål hemliga OCH hålla sina resultat hemliga. Varför? Tja, jag hör till gruppen som måste vara hemlig, men varför?

Jag lider av "säger jag det så är det sant"-syndromet. Det är ganska ovanligt men jag är säker på att det finns i DSM-V. Det yttrar sig på det viset att om jag säger till en person eller skriver på Facebook t.ex. att jag nått 74 kg (vilket jag vägde i februari) så tar någon del av min hjärna (jag misstänker höger hjärnhalva, den stumme jäveln) och bara bockar av det.

"Mission Accomplished. Gå vidare. Du är lyckad och perfekt och nu är du klar och folk som är lyckade och perfekta äter Ben & Jerrys och provar rökheroin för första gången. Göööör det!"

Allt utom det om heroinet är sant. Som tur är.

För fysisk hälsa och allmän lycka och sånt är inte engångsinsatser. De är vanor. Och vanor tar inte sexmånadersuppehåll.

Så, jag skulle vilja blogga om att gå ner i vikt, komma i form och sånt som hela Sverige och världen bara längtar efter att jag ska skriva om. Men om jag gör det är jag rädd att jag ballar ur helt. Så jag tänker blogga i smyyyyg. Jag vet att en del av min psykologiska mekanism bakom det här är att jag vill veta i förväg att jag kommer lyckas och att alla då kommer tycka jag är awesome. Samtidigt vet jag att så är det inte och allt som är värt att göra kommer kantas av felstarter och liknande. Så jag bloggar i smyg på en blogg som inte är dold eller gömd eller nåt, bara väldigt okänd. Det ska jag försöka göra i en vecka, yay. Efter en vecka ska jag se hur det gått med alltihopa. Kanske kommer jag tipsa någon kompis eller nåt sånt om min blogg om några veckor? Oavsett hur det gått?

Startförutsättningar projekt "komma i viss form och etablera nya kostvanor och skapa lycka för alla" är att jag väger 83,3 kg. Min målvikt är odefinierad, jag bryr mig inte om vikt, jag bryr mig om hur fläsket väller / inte väller över byxorna. Just nu är vällfaktorn 4 fingrar när jag sitter ner, dvs magen täcker fyra fingar i bredd. Det är inte ok, mest utifrån estetiskt perspektiv. Målet är ju att se ut som en kokainmissbrukande servitör i Paris eller en spansk småstad.