Dela upp din tid i delar. Sätt mål för delarna. Gör inte delarna för stora. För mig kan en vecka ibland vara för lång tid. Jag bestämmer mig på måndagen att jag ska göra si och så med hybris i sinnet och så tutar jag och kör - men fredagar och lördagar och söndagar är dagar som är extremt bra på att bryta rytmen i det man gör. Andra idéer och ambitioner man har, som att jag ska använda appar och allt möjligt för att styra mitt liv skapar egentligen bara ångest. Min telefon gick sönder (skärmen sprack och blev svart efter mycket Pokemon Go) och jag kan inte använda en endaste app alls - men jag har också, sen telefonen svartnade, gjort mina ryggövningar, fastat varannan dag (med en fuskdag) och lyckats blogga. Hur ska jag då hantera det här faktumet i framtiden?
Kan jag ha en smartphone utan att fastna i mitt vanliga smartphoneträsk?
Är det bara smartphones som hindrar mig från att realisera mig själv eller är det helt enkelt jag som saknar disciplin?
Man måste känna sig själv. Har jag en påse chips hemma så äter jag den gärna. Har jag en telefon i fickan plockar jag upp den och kollar på den. Sådär går det. Är man då odisciplinerad får man försöka sätta upp tillvaron för sig själv så att man kan få ordning på det där genom att kontrollera sin miljö. Om du alltid slösurfar på mobilen och inte vill göra det när du pendlar: lägg telefonen i väskan. Och så vidare.
Angående fasta-varannan-dag-rejset, det har gått bra. Vägde mig i morse och trots grillmiddag igår vägde jag 82,2 kg, dvs ner 1 kg på en vecka (startade på 83,3 kg i måndags). Idag är ytterligare en fastedag och jag käkade en pasta med bacon, grädde, lök, vitlök och gröna ärtor till lunch. Kaloriinnehåll okänt men det kan ju ha varit mer än 600 kalorier - vilket inte känns supernoga. Jag kollade en vikt / kalori-räknare och enligt den ska jag äta 2000 kalorier per dag för att behålla min nuvarande vikt.
För att koppla ihop med resonemanget i det första inlägget: om jag äter 2000 - 2500 kalorier vanliga dagar (kan eller kan inte vara sant, jag vet inte riktigt) och sen 600 kalorier varannan dag så blir snittkonsumtionen 1300 - 1550 kalorier per dag. Enligt samma kalkylator är det så mycket jag ska äta för att lyckas gå ner i vikt.
Vi ska åka till Thailand i november. Det är ungefär 12 veckor. Om jag håller i den här strategin och kör på så kommer jag lyckas gå ner 6-12 kg på den tiden och det är ganska fucking fantastiskt.
Så, dela upp tiden i bitar. Mina bitar är en vecka stora. Nästa vecka börjar imorgon måndag. Då kör jag på. Fasta for the WIN!
söndag 31 juli 2016
lördag 30 juli 2016
Bokstavligt talat disciplin varannan dag
Jag skulle ju försöka blogga varje dag för att hålla uppe ångan? Jag skulle ju göra mina övningar varje dag (men inte alla) för att bygga en streak och få självförtroende? Fasta varannan dag? Nu är vi här och det har nästan gått en vecka mellan de två första inläggen? Hur går det egentligen?
Jag ska vara ärlig, realistisk, objektiv. Jag kan stapla "misslyckades som vanligt" på varje grej jag gör, men är det hela sanningen? Allting sker på spektran, linjer eller vad man nu ska kalla det, från
otroligt dålig
till
komplett superbra
Det är där allting existerar, på en linje. Våra stackars aphjärnor kan inte ha så finkorning upplösning som krävs, på allting. Sabeltandade tigrar var kanske snälla ibland, men det var större chans att överleva om man bara betraktade dem som superfarliga jämt. Så, när jag tittar på mina forna prestationer och jag inte gjort det jag ska etc, så slänger jag bara på etiketterna:
lat, kass, loser, oduglig, nu igen, alltid samma visa, när ska jag ändras
och så vidare. Men... man kan inte ge upp. Och de där etiketterna är inte sanna. Nu ska jag objektivt lista vad jag gjort:
Fastat måndag, onsdag men inte fredag. Vi var bjudna på middag och fick asiatiska ribs. Ingen diet i världen kan stå emot de här ribsen. Skämt åsido, jag gjorde ett val och jag står för det.
Övningarna, jag är lite osäker, men jag ballade ur de två sista dagarna. Varför har jag inte koll på det, har jag inte en app som spårar min streak? Jo, det har jag, men skärmen på min telefon gav upp precis den här veckan så jag har inte haft någon möjlighet att uppdatera progressen eller... nånting. Jag kan svara i telefon, det är allt.
Om jag jämför det ovanstående med en annan godtycklig vecka från de senaste tio åren av mitt liv så tror jag den hamnar rätt högt i vad jag lyckades med. Jag har haft mer lyckade veckor men definitivt massor med... sämre veckor. Både vad gäller ambition för en vecka (inte alltid höga) och vad gäller om jag nått mina ambitioner. Vissa veckor har ju enbart bestått av chips, glass, tv-spel och berusning och gråtrunkande så jag menar, den här veckan måste kvala in som långt ifrån dålig!
Jag vägde mig imorse. När jag håller på med träning och kost vill jag gärna väga mig varje dag, på morgonen, för att få ständig feedback. Detta är ett "skadligt" beteende eftersom vikten kan fluktuera mycket från dag till dag. Å andra sidan kommer jag inte ihåg att väga mig om jag gör det en gång i veckan - och den vägningen kan ju ge ett "tråkigt" svar om man "råkade" äta tre påsar chips dagen innan.
Hur som helst. Man kan sätta mål, försöka nå dem, misslyckas, tweaka och köra på. Man måste försöka komma på varför man inte gör tio situps på morgonen och så vidare. Nu har jag för mina övningar ett helt dedikerat kvastskaft och en yogamatta vid sängen. När jag skrivit klart detta går jag ut och KÖR.
Det man helst vill undvika är att hela tiden göra nystarter. Dvs du börjar, kör, tappar allt, går ner dig, får panik, börjar om. De förändringar och ambitioner man har bör vara möjliga att upprätthålla.
Jag vill bara göra två saker som nya vanor: fasta varannan dag och göra övningarna varje dag. Min rygg står mellan mig och klättring, fighting, brottning och allt annat jag tycker är kul. Så det är det som är viktigast. Min mage står mellan mig och ett par feta jeans. Eller nåt annat slags byxor som kräver (alla kläder kräver egentligen det här) att man har kropp som en servitör i en sydfransk stad.
Det här, bloggandet, måste också upprätthållas. Kanske vågar jag till slut helt öppna mig för min publik (jag själv) och spilla ut vad jag faktiskt känner. Men det måste fortsätta vara hemligt, annars går det helt åt helvete. Jag nämnde bloggen för min sambo och det tog tre dagar efter det innan jag orkade sätta mig och skriva. Nu har jag gömt mig på dass för produktivitet!
Jag ska vara ärlig, realistisk, objektiv. Jag kan stapla "misslyckades som vanligt" på varje grej jag gör, men är det hela sanningen? Allting sker på spektran, linjer eller vad man nu ska kalla det, från
otroligt dålig
till
komplett superbra
Det är där allting existerar, på en linje. Våra stackars aphjärnor kan inte ha så finkorning upplösning som krävs, på allting. Sabeltandade tigrar var kanske snälla ibland, men det var större chans att överleva om man bara betraktade dem som superfarliga jämt. Så, när jag tittar på mina forna prestationer och jag inte gjort det jag ska etc, så slänger jag bara på etiketterna:
lat, kass, loser, oduglig, nu igen, alltid samma visa, när ska jag ändras
och så vidare. Men... man kan inte ge upp. Och de där etiketterna är inte sanna. Nu ska jag objektivt lista vad jag gjort:
Fastat måndag, onsdag men inte fredag. Vi var bjudna på middag och fick asiatiska ribs. Ingen diet i världen kan stå emot de här ribsen. Skämt åsido, jag gjorde ett val och jag står för det.
Övningarna, jag är lite osäker, men jag ballade ur de två sista dagarna. Varför har jag inte koll på det, har jag inte en app som spårar min streak? Jo, det har jag, men skärmen på min telefon gav upp precis den här veckan så jag har inte haft någon möjlighet att uppdatera progressen eller... nånting. Jag kan svara i telefon, det är allt.
Om jag jämför det ovanstående med en annan godtycklig vecka från de senaste tio åren av mitt liv så tror jag den hamnar rätt högt i vad jag lyckades med. Jag har haft mer lyckade veckor men definitivt massor med... sämre veckor. Både vad gäller ambition för en vecka (inte alltid höga) och vad gäller om jag nått mina ambitioner. Vissa veckor har ju enbart bestått av chips, glass, tv-spel och berusning och gråtrunkande så jag menar, den här veckan måste kvala in som långt ifrån dålig!
Jag vägde mig imorse. När jag håller på med träning och kost vill jag gärna väga mig varje dag, på morgonen, för att få ständig feedback. Detta är ett "skadligt" beteende eftersom vikten kan fluktuera mycket från dag till dag. Å andra sidan kommer jag inte ihåg att väga mig om jag gör det en gång i veckan - och den vägningen kan ju ge ett "tråkigt" svar om man "råkade" äta tre påsar chips dagen innan.
Hur som helst. Man kan sätta mål, försöka nå dem, misslyckas, tweaka och köra på. Man måste försöka komma på varför man inte gör tio situps på morgonen och så vidare. Nu har jag för mina övningar ett helt dedikerat kvastskaft och en yogamatta vid sängen. När jag skrivit klart detta går jag ut och KÖR.
Det man helst vill undvika är att hela tiden göra nystarter. Dvs du börjar, kör, tappar allt, går ner dig, får panik, börjar om. De förändringar och ambitioner man har bör vara möjliga att upprätthålla.
Jag vill bara göra två saker som nya vanor: fasta varannan dag och göra övningarna varje dag. Min rygg står mellan mig och klättring, fighting, brottning och allt annat jag tycker är kul. Så det är det som är viktigast. Min mage står mellan mig och ett par feta jeans. Eller nåt annat slags byxor som kräver (alla kläder kräver egentligen det här) att man har kropp som en servitör i en sydfransk stad.
Det här, bloggandet, måste också upprätthållas. Kanske vågar jag till slut helt öppna mig för min publik (jag själv) och spilla ut vad jag faktiskt känner. Men det måste fortsätta vara hemligt, annars går det helt åt helvete. Jag nämnde bloggen för min sambo och det tog tre dagar efter det innan jag orkade sätta mig och skriva. Nu har jag gömt mig på dass för produktivitet!
måndag 25 juli 2016
Bra vanor varannan dag
Igår började jag. Jag spårar hur länge jag lyckats hålla i en vana med en app på telefonen. Skapa en ny vana, appen frågar mig varje morgon om jag dagen innan t.ex. gjort en rörelse- och / eller stretchövning. Om jag svarar ja så förlängs min streak med en dag och sen blir det vinst.
Men eh, min streak blev bara en dag. När jag försöker komma på vad de faktiska hindren är för mig att göra övningar som på lång sikt ger mig hälsofördelar så blir listan inte speciellt lång och posterna på den är typ "yogamattan är på undervåningen" eller "det är ganska varmt idag". Om man berättar för en medmänniska att man försöker göra ett enkelt träningsprogram dagligen som tar kanske tio minuter om man verkligen går in för det men att man varje dag misslyckas med att göra övningarna så får man oftast frågan "Men varför gör du dem inte?" som antingen motfråga eller som ett slags retoriskt peptalk tillbaka.
Ibland frågar jag mig själv: "varför gör jag dem inte?". Våra hjärnhalvor har eventuellt två personligheter och det är bara den ene av dem som kan prata. Den andre bara jävlas. Hela tiden. Hursomhelst, vilken del det än är som är ansvarig för att jag inte gör övningarna fast det bara finns fördelar och inga nackdelar med att göra dem så får jag inga svar.
Jag saknar disciplin. Den är liksom inte en del av min personlighet. Det är för mig helt grundläggande att inte göra saker "för att man ska" eller för att någon annan tycker det. Aversionen mot uppmaningar tar sig nästan fysiska uttryck, galet nog.
Men... tänk om man kanske kunde ha disciplin varannan dag?
Har ni sett den där Horizon-dokumentären om fastande? Den som "startade" 5:2-hetsen och som även blev en bok skriven av programmets skapare Michael Mosley? I dokumentären besöker han ett gäng forskare och läkare och pratar om fasta och deras experiment. Alla kompetenta, förutom förstås att jag noterar att "high-fat" för en läkare eller forskare är saker som kakor och lasagne (som också innehåller socker / kolhydrater vilket åtminstone borde betraktas som en relevant del av experimenten).
En av dessa forskare, en kvinna, forskade på varannandagsfasta. Hon hävdar i sin egen bok och i en intervju att forskningen som ger stöd för intermittent fasta bygger på varannandagsfasta, inte 5:2. Hypotesen är att det är enklare att sköta en strikt diet om man bara måste vara disciplinerad varannan dag. En dag äter man 500 kalorier, nästa dag äter man vad man vill. Den dagen man får äta vad man vill är det kanske inte läge att äta 10 000 kalorier i form av glass, men annars är det fritt fram. OK, men om man går bananas på pizza den dagen då? Well, i forskningen arbetade de med kraftigt överviktiga människor (inte jag). Man kan då tänka sig att en person A som är vuxen (baserat på ingenting) äter 2500 kalorier om dagen och ett vrak till människa (person B) som helt tappat kontrollen över både antal och storlek på portionerna äter 5000 kalorier om dagen.
Givet person A och B så ser vi att över två dagar så äter de 5000 och 10 000 kalorier. Om man tänker sig att de kör varannandagsfasta så ska de äta 500 kalorier fastedagen. I experimentet man fick se i programmet pratar de om att dra ner intaget till en fjärdedel, jag antar att de dragit siffran 500 kalorier ur röven när de gjort intervjuer. Hur som helst, om vi kör med en fjärdedel, så får vi 625 kalorier för person A och 1250 för person B. Deras tvådagarsintag blir då 3125 kalorier för person A och 6250 för person B. Detta i sin tur motsvarar ett kaloriunderskott på 940 kalorier, per dag, för person A och 1875 kalorier per dag för person B. Detta motsvarar en viktminskning på 1 kg i veckan.
Så, idag är min första fastedag. Jag har inte bestämt någon meny, allt jag har är två ägg och lite majonnäs. Jag tänkte försöka att faktiskt komponera lite schyssta måltider när jag kommit in i matchen och blivit varm i kläderna. Idag blir det nog ägg och lite brieost, keep it simple.
Så, om man ska göra en sån här sak måste man ha lite mål. Vad är då mina? Jo, här kommer de i listform:
* Fasta varannan dag (ungefär 500-700 kalorier)
* Göra övningarna jag fått av min fysioterapeut varje dag
Jag har fler idéer. Blogga varje dag, gå två timmar varannan dag (när min sambo nattar barnen t.ex.) men jag har ett mål till jag inte tagit upp i listan ovan, ett mål / vana jag faktiskt lagt till i min app (där jag alltså har en streak på noll dagar på alla vanor utom denna), nämligen vanan att inte lägga till fler vanor!
Jag har ibland gjort sånt. Starta en vaneräknare, typ "stretcha bröstryggen varje dag" och fått ihop en tvåmånadersstreak - men så får jag hybris. "Det här funkar, jag vet vad jag håller på med" tänker jag och lägger till "Var mindful i fem minuter varje dag" eller "Var inte en kass människa" och sen har jag tio vanor jag ska göra varje dag, missar hälften, får dåligt samvete, ångest, missar alla, avinstallerar appen, börjar dricka Bailey's i kaffet på jobbet, sjukskriver mig, belånar huset i smyg och tar en resa till Filippinerna för att börja ett nytt liv i bergen med milisen där...
Jag tror det där har ett namn. Jag vet inte vilket namn det är men jag lider av det rätt så hårt. Så, inga fler vanor än de där. Egentligen har jag och min terapeut kommit fram till att jag ska träna varannan dag men min app har inte stöd för "saker man ska göra varannan dag" så jag testar varje dag. För att det inte ska kännas som att tio minuters träning är för mycket har jag dock reducerat det till att jag ska göra två av rörelseövningarna och två av styrkeövningarna vid varje tillfälle. Otroligt genomförbart.
Den här bloggen då? Jeff Atwood skrev en gång att om man vill göra en sak ska man bestämma sig för det och sen annonsera det offentligt, för då kommer man känna sig tvungen att leverera. Detta stämmer - för en del personer. För en del andra är det viktigt att hålla sina mål hemliga OCH hålla sina resultat hemliga. Varför? Tja, jag hör till gruppen som måste vara hemlig, men varför?
Jag lider av "säger jag det så är det sant"-syndromet. Det är ganska ovanligt men jag är säker på att det finns i DSM-V. Det yttrar sig på det viset att om jag säger till en person eller skriver på Facebook t.ex. att jag nått 74 kg (vilket jag vägde i februari) så tar någon del av min hjärna (jag misstänker höger hjärnhalva, den stumme jäveln) och bara bockar av det.
"Mission Accomplished. Gå vidare. Du är lyckad och perfekt och nu är du klar och folk som är lyckade och perfekta äter Ben & Jerrys och provar rökheroin för första gången. Göööör det!"
Allt utom det om heroinet är sant. Som tur är.
För fysisk hälsa och allmän lycka och sånt är inte engångsinsatser. De är vanor. Och vanor tar inte sexmånadersuppehåll.
Så, jag skulle vilja blogga om att gå ner i vikt, komma i form och sånt som hela Sverige och världen bara längtar efter att jag ska skriva om. Men om jag gör det är jag rädd att jag ballar ur helt. Så jag tänker blogga i smyyyyg. Jag vet att en del av min psykologiska mekanism bakom det här är att jag vill veta i förväg att jag kommer lyckas och att alla då kommer tycka jag är awesome. Samtidigt vet jag att så är det inte och allt som är värt att göra kommer kantas av felstarter och liknande. Så jag bloggar i smyg på en blogg som inte är dold eller gömd eller nåt, bara väldigt okänd. Det ska jag försöka göra i en vecka, yay. Efter en vecka ska jag se hur det gått med alltihopa. Kanske kommer jag tipsa någon kompis eller nåt sånt om min blogg om några veckor? Oavsett hur det gått?
Startförutsättningar projekt "komma i viss form och etablera nya kostvanor och skapa lycka för alla" är att jag väger 83,3 kg. Min målvikt är odefinierad, jag bryr mig inte om vikt, jag bryr mig om hur fläsket väller / inte väller över byxorna. Just nu är vällfaktorn 4 fingrar när jag sitter ner, dvs magen täcker fyra fingar i bredd. Det är inte ok, mest utifrån estetiskt perspektiv. Målet är ju att se ut som en kokainmissbrukande servitör i Paris eller en spansk småstad.
Men eh, min streak blev bara en dag. När jag försöker komma på vad de faktiska hindren är för mig att göra övningar som på lång sikt ger mig hälsofördelar så blir listan inte speciellt lång och posterna på den är typ "yogamattan är på undervåningen" eller "det är ganska varmt idag". Om man berättar för en medmänniska att man försöker göra ett enkelt träningsprogram dagligen som tar kanske tio minuter om man verkligen går in för det men att man varje dag misslyckas med att göra övningarna så får man oftast frågan "Men varför gör du dem inte?" som antingen motfråga eller som ett slags retoriskt peptalk tillbaka.
Ibland frågar jag mig själv: "varför gör jag dem inte?". Våra hjärnhalvor har eventuellt två personligheter och det är bara den ene av dem som kan prata. Den andre bara jävlas. Hela tiden. Hursomhelst, vilken del det än är som är ansvarig för att jag inte gör övningarna fast det bara finns fördelar och inga nackdelar med att göra dem så får jag inga svar.
Jag saknar disciplin. Den är liksom inte en del av min personlighet. Det är för mig helt grundläggande att inte göra saker "för att man ska" eller för att någon annan tycker det. Aversionen mot uppmaningar tar sig nästan fysiska uttryck, galet nog.
Men... tänk om man kanske kunde ha disciplin varannan dag?
Har ni sett den där Horizon-dokumentären om fastande? Den som "startade" 5:2-hetsen och som även blev en bok skriven av programmets skapare Michael Mosley? I dokumentären besöker han ett gäng forskare och läkare och pratar om fasta och deras experiment. Alla kompetenta, förutom förstås att jag noterar att "high-fat" för en läkare eller forskare är saker som kakor och lasagne (som också innehåller socker / kolhydrater vilket åtminstone borde betraktas som en relevant del av experimenten).
En av dessa forskare, en kvinna, forskade på varannandagsfasta. Hon hävdar i sin egen bok och i en intervju att forskningen som ger stöd för intermittent fasta bygger på varannandagsfasta, inte 5:2. Hypotesen är att det är enklare att sköta en strikt diet om man bara måste vara disciplinerad varannan dag. En dag äter man 500 kalorier, nästa dag äter man vad man vill. Den dagen man får äta vad man vill är det kanske inte läge att äta 10 000 kalorier i form av glass, men annars är det fritt fram. OK, men om man går bananas på pizza den dagen då? Well, i forskningen arbetade de med kraftigt överviktiga människor (inte jag). Man kan då tänka sig att en person A som är vuxen (baserat på ingenting) äter 2500 kalorier om dagen och ett vrak till människa (person B) som helt tappat kontrollen över både antal och storlek på portionerna äter 5000 kalorier om dagen.
Givet person A och B så ser vi att över två dagar så äter de 5000 och 10 000 kalorier. Om man tänker sig att de kör varannandagsfasta så ska de äta 500 kalorier fastedagen. I experimentet man fick se i programmet pratar de om att dra ner intaget till en fjärdedel, jag antar att de dragit siffran 500 kalorier ur röven när de gjort intervjuer. Hur som helst, om vi kör med en fjärdedel, så får vi 625 kalorier för person A och 1250 för person B. Deras tvådagarsintag blir då 3125 kalorier för person A och 6250 för person B. Detta i sin tur motsvarar ett kaloriunderskott på 940 kalorier, per dag, för person A och 1875 kalorier per dag för person B. Detta motsvarar en viktminskning på 1 kg i veckan.
Så, idag är min första fastedag. Jag har inte bestämt någon meny, allt jag har är två ägg och lite majonnäs. Jag tänkte försöka att faktiskt komponera lite schyssta måltider när jag kommit in i matchen och blivit varm i kläderna. Idag blir det nog ägg och lite brieost, keep it simple.
Så, om man ska göra en sån här sak måste man ha lite mål. Vad är då mina? Jo, här kommer de i listform:
* Fasta varannan dag (ungefär 500-700 kalorier)
* Göra övningarna jag fått av min fysioterapeut varje dag
Jag har fler idéer. Blogga varje dag, gå två timmar varannan dag (när min sambo nattar barnen t.ex.) men jag har ett mål till jag inte tagit upp i listan ovan, ett mål / vana jag faktiskt lagt till i min app (där jag alltså har en streak på noll dagar på alla vanor utom denna), nämligen vanan att inte lägga till fler vanor!
Jag har ibland gjort sånt. Starta en vaneräknare, typ "stretcha bröstryggen varje dag" och fått ihop en tvåmånadersstreak - men så får jag hybris. "Det här funkar, jag vet vad jag håller på med" tänker jag och lägger till "Var mindful i fem minuter varje dag" eller "Var inte en kass människa" och sen har jag tio vanor jag ska göra varje dag, missar hälften, får dåligt samvete, ångest, missar alla, avinstallerar appen, börjar dricka Bailey's i kaffet på jobbet, sjukskriver mig, belånar huset i smyg och tar en resa till Filippinerna för att börja ett nytt liv i bergen med milisen där...
Jag tror det där har ett namn. Jag vet inte vilket namn det är men jag lider av det rätt så hårt. Så, inga fler vanor än de där. Egentligen har jag och min terapeut kommit fram till att jag ska träna varannan dag men min app har inte stöd för "saker man ska göra varannan dag" så jag testar varje dag. För att det inte ska kännas som att tio minuters träning är för mycket har jag dock reducerat det till att jag ska göra två av rörelseövningarna och två av styrkeövningarna vid varje tillfälle. Otroligt genomförbart.
Den här bloggen då? Jeff Atwood skrev en gång att om man vill göra en sak ska man bestämma sig för det och sen annonsera det offentligt, för då kommer man känna sig tvungen att leverera. Detta stämmer - för en del personer. För en del andra är det viktigt att hålla sina mål hemliga OCH hålla sina resultat hemliga. Varför? Tja, jag hör till gruppen som måste vara hemlig, men varför?
Jag lider av "säger jag det så är det sant"-syndromet. Det är ganska ovanligt men jag är säker på att det finns i DSM-V. Det yttrar sig på det viset att om jag säger till en person eller skriver på Facebook t.ex. att jag nått 74 kg (vilket jag vägde i februari) så tar någon del av min hjärna (jag misstänker höger hjärnhalva, den stumme jäveln) och bara bockar av det.
"Mission Accomplished. Gå vidare. Du är lyckad och perfekt och nu är du klar och folk som är lyckade och perfekta äter Ben & Jerrys och provar rökheroin för första gången. Göööör det!"
Allt utom det om heroinet är sant. Som tur är.
För fysisk hälsa och allmän lycka och sånt är inte engångsinsatser. De är vanor. Och vanor tar inte sexmånadersuppehåll.
Så, jag skulle vilja blogga om att gå ner i vikt, komma i form och sånt som hela Sverige och världen bara längtar efter att jag ska skriva om. Men om jag gör det är jag rädd att jag ballar ur helt. Så jag tänker blogga i smyyyyg. Jag vet att en del av min psykologiska mekanism bakom det här är att jag vill veta i förväg att jag kommer lyckas och att alla då kommer tycka jag är awesome. Samtidigt vet jag att så är det inte och allt som är värt att göra kommer kantas av felstarter och liknande. Så jag bloggar i smyg på en blogg som inte är dold eller gömd eller nåt, bara väldigt okänd. Det ska jag försöka göra i en vecka, yay. Efter en vecka ska jag se hur det gått med alltihopa. Kanske kommer jag tipsa någon kompis eller nåt sånt om min blogg om några veckor? Oavsett hur det gått?
Startförutsättningar projekt "komma i viss form och etablera nya kostvanor och skapa lycka för alla" är att jag väger 83,3 kg. Min målvikt är odefinierad, jag bryr mig inte om vikt, jag bryr mig om hur fläsket väller / inte väller över byxorna. Just nu är vällfaktorn 4 fingrar när jag sitter ner, dvs magen täcker fyra fingar i bredd. Det är inte ok, mest utifrån estetiskt perspektiv. Målet är ju att se ut som en kokainmissbrukande servitör i Paris eller en spansk småstad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)