Gjorde jag jobbet?

Ja, jag gjorde det nog. Jag har beställt duschvägg, kommunicerat om toastol, skickat kvitto, bjudit in barn, allt möjligt har gjorts. Pust. Men det kommer nya grejer, som kollegan som vill gå på blind date (vi har sånt system, varje månad... jag pallar ofta inte, men är det för att jag inte kan eller för att jag inte gör jobbet?), lekar att fixa till kalas, bil att hyra...
Livet är en serie hårt arbete. Det är förmodligen värt att göra det.
Jag har krav på mig själv också, att jag ska göra spel, teckna, skriva, programmera, vara pappa... det är så många saker som surrar i huvudet, allt går bra ett tag, man spinner med kreativitet och driv, sen kraschar allt och man kollapsar i en hög av ångest... Jag kanske helt enkelt är lite bipolär och får lära mig att leva med det?
Jag tar en kort paus för att kolla kalendern för lunch med kollegan. Don't sweat it.
Det svåra är att rensa inboxen - det är bra. Men sen pallar man inte att rensa den och då är det dåligt. Så då fylls den på och så blir det sämre. Och så finns det viktiga ting som måste göras. Jobbigt.
Men det viktiga tror jag nu är att åtminstone läsa gårdagens noteringar för att få lite feeling, lite återkoppling, hålla berättelsen vid liv, som är ens liv.

Hur viktig är jag? Och du?

Varför blir man en rolig person? Varför slutar man bry sig om saker som är viktiga?
Givet mina livserfarenheter så har jag kommit fram till att ingen kan få dig att göra något du inte vill. Eller? Tänk om jag bara säger till mig själv att jag inte vill för att slippa smärtan och jobbet som krävs för att jag ska få det jag vill?
Detta togs upp i långa diskussioner i en artikel på sajten cracked.com [hitta länk]. Resonemanget gick som följer: jag kan säga "jag vill ha en lamborghini", men det betyder inte nödvändigtvis att jag verkligen vill det. Wut?
OK, i ett avsnitt av Rick & Morty så frågar Mortys pappa sin fru om hon älskar honom. För att förklara sin hållning ställer hon motfrågan "Vill du att hemlösa ska ha någonstans att bo?". Svaret på den frågan är alltid ja, såklart. Följdfrågan är intressant dock: "Tänker du bygga boenden åt hemlösa?"

Frågan "vill du ha ett bra jobb?" är en annan fråga än "tänker du pusha dig själv utanför komfortzonen och lägga tid på fritiden för kompetensutveckling?". Det ena är som en avsiktsförklaring, "jag önskar att A gällde" - det andra är hur eller mer än förklaring av vad man tänker göra. Det är process vs resultat. Det finns en jättebra RSA / TED-talk (hitta referens) som handlar om just sånt i arbetslivet, detta att vi fokuserar på resultat (vilket i sig inte är fel, ska förtydliga) istället för processen. Processen ger resultat, resultat kan inte ge resultat. Självklarheter kan jag kanske tycka, men jag glömmer lätt bort de här sakerna.
Exempel - jag vill ha resultaten man får av att fasta och av att göra ryggövningar, men vill jag göra de sakerna? Det var ju där jag började hela den här bloggen! Följ en process, skriv ner upplevelserna, profit. Men vad hände på vägen?
Jag tappade kontinuiteten, jag tappade fokuset, jag glömde bort vem jag är. Och varför gör jag det ibland? Jag tror det finns en koppling mellan ens vilja att tappa styrfart, fokus och "vem man är" som har med ens liv i allmänhet att göra. Det finns säkerligen något som gnager på mig som bubblar upp och som jag hanterar genom att glömma bort vem jag är, stänga av berättelsen, för att jag inte vill vara en del av den berättelsen.
Hade jag då ett fokus på process, som omfattade mer än vad jag äter, då skulle jag inte behöva checka ut från min egen berättelse. Stäng av autopiloten!
Svammel i all ära. Det här kan agera dagbok.
Många av mina kollegor är imponerade av min resa. Att jag fått till den, att jag vill, att vi vågar. Jag tittar på röran hemma och undrar om jag kunde genomföra ett enda projekt som intresserar mig, egentligen, om inte någon annan piskade mig? Eller är det min berättelse som behöver stöd? Och att jag berättar den berättelsen ärligt? Jag har inte fixat någonting, inte förhandlat med kunden eller något alls, det är bara den rena turen att W ska sluta vid årsskiftet och att M, en kollega, la ett gott ord när de började snacka om hur hösten och vintern skulle läggas upp. Jag bearbetade inte kunden - och det är OK, för jag fick samma resultat, men hade jag kunnat göra något för att få ordning på det hela?
Samma sak alla dessa todos som surrar i mitt huvud. Inbjudningar till Anjas kalas, kvitto att skicka till Judit och Hannes, toalettstol, duschvägg, Sånt gnager på en. Jag skulle vilja att de inte hängde över mig. Men vill jag göra jobbet?
Ja, det vill jag.
Ska jag börja väga mig och börja fasta igen? Det är "svårt" just nu, eller det är fan alltid svårt, känns det som, att styra över vad jag ska äta. Fast är det det? Är det inte så att jag väljer själv precis hur jag gör i alla lägen? Jo, så är det!

Dag 2, ingen misstänker något

En tendens jag märkt är att i blogg- och dagbokssammanhang så "vågar" jag inte skriva om det som verkligen oroar eller besvärar mig. Undanträngning much? Bort med sånt som verkligen känns på riktigt, sånt som är viktigt. Det är förmodligen samma sak som gjort att jag inte försökt när jag pluggat eller jobbat, för det kostar mycket på något sätt, kanske för att man då måste hålla sig själv ansvarig för ens egna handlingar.
Jag läste en bloggpost för många år sen med titeln "The Deliberate Life". Krävande titel, andemeningen var egentligen att inte gå på autopilot. Har man en bra autopilot gör det inget att man går på den genom hela sitt liv, men om ens autopilot ställer in fel kurs, då är man fucked. Så man bör jobba med dåtid, nutid och framtid, känns det som.

Vad gjorde vi igår? Och med vi, menar jag jag? Sluta skriva vi och man, det är bara en person här och det är jag!

Igår... Well, jobbmässigt har jag lite svårt att bry mig om en del saker, att hitta styrfarten. Fokus var svårt. Men, jag lyckades med det mindre viktiga som jag ville få löst, nämligen ett restapi för att ta emot info från Team City.

Sen hämtade jag barnen, vilket gick prima, tog med kompisen V för att vi hade planerat programmeringsskola hemma hos oss. Det var otroligt kul, men tjejerna spårade ur rätt snart med allt de ville göra, som att byta färg, skicka meddelanden och sånt. Båda tjejerna kom dock igång och började förstå lite grann. Nästa steg är att faktiskt ha ett mål med lektionen och sen om de kan lösa en uppgift själva. De körde igång båda två helt utan provokation. Det som oroar mig och besvärar mig är dock att A tittade på TV under hela lektionen, alltså min yngsta dotter. Jag vill ha med henne, men det är svårt med nivåer och liknande. Hon får inte bli lämnad i bakvattnet och jag måste prioritera hennes behov i mitt liv, hennes sociala liv och så vidare.

Så ikväll är det ganska viktigt att faktiskt göra den saken. Jag behöver för min sinnesfrid fixa de sista inbjudningarna till Anjas kalas, det är det viktigaste sociala som händer till kvällen.

Så igår var igår, idag är idag, idag är nutid. Jag tittar på min Board i Visual Studio Online och eeh, jag känner svårigheter att direkt komma på något konkret att göra. Men det säger mig att vi måste ha tydligare lappar och sånt, ska jag köra vidare med min "flytta alla projekt"-grej jag gör eller ska jag genast ta tag i att skapa claims i Sharepoint? En todo måste ständigt uppdateras, stötas och blötas.

Det är jobbgrejen. En annan sak som vore bra vore att göra rörlighetsträningen eller någon träning alls på jobbet. Det där kan uppfattas som lite nedlåtande, men det där ska vi försöka se till att det händer, faktiskt, på arbetstid, fram tills jag åker till Thailand.

Jag borde köpa med mig banan och nötter tills hämtningen idag, då kanske vi pallar att gå hela vägen hem? Det vore lite sweet? En annan cool grej vore att stå, så jag höjde mitt bord.

Jag tänkte fasta idag. Det är min mat / hälsogrej idag. Så, ingen frukost, ingen mjölk i kaffet, äta ordentlig lunch och sen ingen middag. Sen när Lisa nattar barnen ska jag ge mig ut och gå i mörkret, hur mörkt det än är - och då undrar vän av ordning "men Tommie, har du beställt dina ultraskor då eller?" och nej, det har jag ju inte. De kostar 700 kr och jag känner mig fånig som vill ha dem, men de var snygga, billiga och ser rätt amazing ut. Tänk om jag kan bli en ultrakille? Kan jag det? 

Arbete. Idag kör vi en pomodororunda. I pauserna gör vi övningar och stretches. Vi lyssnar på bullereliminerande musik! Check. 

Imorgon är det ögonläkarbesök med Freja. Check. 

Helt off

Hur kan man sätta upp som enda ambition att man ska blogga och väga sig en gång om dagen i 30 dagar och sen misslyckas helt?

Hur kan man bryta sin kontinuitet helt, så lätt?

Till slut är jag här.

Min dotter F har börjat skriva dagbok som ett livsprojekt, samtidigt har jag hört några spännande avsnitt av podcasten "Stuff to Blow Your Mind" om drömmar, medvetande och liknande. Drömmar är spännande eftersom vi inre riktigt vet vad de är "till" för. Teorierna dom finns är många och jag kom att tänka på att det kanske är så att drömmarna är det som hjälper oss att koppla ihop vårt jag med en kontinuerlig berättelse om oss själva. Många teorier kring drömmar har just med minne och formerandet av dem att göra. Lägg då till vad en dagbok är och vad den gör för skrivaren. Den är en kontinuerlig berättelse om ditt liv.

Den här insikten fann jag rätt så spännande. I en del texter om personligt ledarskap jag läst resonerar man att en stor skillnad mellan människor med gott personligt ledarskap och personer utan är hur långt fram i tiden deras planer sträcker sig. Nåväl, det stämmer säkert, men tänk om en faktor även är hur god ens koppling till ens forntida jag är? Dvs för att kunna ha en plan för ett år framåt så måste du minnas ett år tillbaka. Det är dock självklart att du inte kan det, inte på det där direkta sättet man kanske tänker när man säger att man minns vad som hände en viss dag, men hur man det att funka då?

Jo, man har en berättelse som man minns. Om berättelsen aldrig tar slut så kanske man "minns" på något sätt.

Men hur får man berättelsen att sitta då? Genom att föra dagbok, såklart. Eller kanske inte såklart, men det är inte ologiskt att det kan vara bra. När du tar anteckningar på en föreläsning är det ju inte nödvändigtvis för att kunna läsa dem senare och få ut något av det, det är snarare en minnesteknik där processen att skriva anteckningarna förstärker minnesprocessen, integrationen av det som sägs i långtidsminnet.

Så, för du dagbok så för du anteckningar om dig själv och hjälper till att integrera tankarna om dig själv. Är då detta samma sak som en blogg (som jag skriver nu)? Njae. Det beror väl på. Det verkliga värdet i en dagbok kommer av, känner jag (känner isf vet), ärlighet och trygghet. Skriver jag för publik ändras mitt anslag. Mina värsta demoner och sämsta sidor är för riskabla att visa upp, mitt ego klarar inte av det. Så ju ärligare man är generellt, desto bättre går det förmodligen att ha sin dagbok offentligt.

Nåväl. Det om det.

Vad har det hår för betydelse för den här bloggen och mig i övrigt? Vad jag vet är att jag måste satsa på kost, motion och rygg för att leva tills jag är hundra.

En sidnot, en sak som hände för ett tag sen var lite cool: jag fick ett mejl från mig själv, skickat för ett år sen. I mejlet var det idéer och tankar kring vad jag tyckte skulle hända under det kommande året. Kom jag ens ihåg att jag skickat det? Nej, absolut inte, alltså jag kom ihåg att jag skickat det, men inte när, var och hur det gått till. Det saknades helt en berättelse mellan dessa två dagar, 365 dagar emellan.

Vad har det här med drömmar att göra? Jo, men en hypotes kring drömmar är ju att de är antingen det vi ser när minnena skapas eller att själva processen vi upplever behövs för att minnena ska skapas alls. Oklart vilket det är. Men om man sover dåligt, drömmer för lite, minns mindre av drömmarna och så, då kan det ju tänkas vara så att man får en sämre berättelse, eller mindre sammanhängande berättelse om sig själv. 

Dagbok + drömmar = bra berättelse för en själv i livet. Och vanor. Vanor är ju samma sak, gör man samma sak varje dag hela tiden så får man ju en kontinuitet i "vem man är".

Men varför tappar man helt styret ibland? Och menar man "jag" när man säger "man"? Ja, man menar jag. Jag menar jag. Jag menar man.

Det kommer vi skriva mer om i framtiden. Men för att jag ska vara jag imorgon måste jag blogga igen imorgon. Och läsa det jag skrev idag? Så att jag fortsätter vara jag? Men är jaget så viktigt? Både och! Jaget är en del av en själv. Det delar liksom kropp med allt annat, det måste nog också få sitt, så att säga!

Noteringar för fredagen den 9:e september

Igår var en icke fastedag. Jag åt två rostade mackor med ost, drack massor med kaffe som vanligt till frukosten och under hela dagen.
Till lunch åt jag en footlong sub, en klassisk subway steak & chees.
På vägen hem från jobbet åt jag en påse chips, sen åt jag en Big Mac, en påse godis på bion och sen en påse chips och en öl till kvällen.
Vägde mig imorse och landade på 81,4. Så, runt 80 kg verkar vara min landningsvikt, just nu. Funderar på att köra en boost-vecka där jag liksom försöker vara extra disciplinerad, röra på mig extra mycket etc, så att jag ska pusha mig ner under 80 mot 78, sen kan jag vara lite vardagsdisciplinerade en stund och sen en boost-vecka till lite senare.

Fasta igång igen

Vikt på morgonen 7/9: 79,8 kg
Matsedel gårdagen
* kaffe
* varm macka
* Köttfärs och pasta
* tre finn crisp med smör och ost

Två - tre veckors ångest

Ångest, ångest, ångest.

Du (och jag) kan inte kontrollera allting. När man försöker skaffa nya goda vanor, eller för den delen ta bort gamla, dåliga vanor, så bör man inte försöka lägga till för många på en gång. Så långt, så väl.

Om man ser sin kamp för en god vana som jakten på något större, som ett äventyr i vilket man själv har huvudrollen (engelskans quest passar in här), så måste man vara redo att möta fantastiska bestar på vägen dit.

Jag pratar inte om drakar. En drake är enkel, sprutar eld, gillar guld, end of story. Nej, bestar a på vår utstakade väg är värre.

Dessa varelser vill stoppa oss och få oss att vända åter till den lilla by vi lämnat i jakten på den större, fria världen. Som vapen har de sina kunskaper om våra innersta rädslor, största distraktioner och främsta svagheter.

De är både interna och externa.

En intern varelse kan vara din ständiga jakt på innehåll att fylla hjärnans koncentration med. Ny artiklar på reddit, nyheter om MMA, vad händer i världen?

En extern kan vara en kollega eller kompis som hetsar dig att äta bullar fast de vet att du inte vill, egentligen.

Alla dessa kreatur måste identifieras och, om inte elimineras, hanteras.

Vissa varelser samarbetar för att få in en riktig nådastöt på dig. Mina värsta fiender kan slå sig samman och bilda en megabest, en Voltron av problem som nästan blir omöjlig att ta sig förbi, skräcken att möta denna uppvaknande, odödliga superdemon kan bli så stor att färden tillbaka till hembyn nästan är garanterad.

Det märkliga är dock att bestarna oftast saknar förmåga att attackera oss fysiskt! De kan egentligen inte hindra oss att ta oss framåt. De är som katter, ugglor och nästan alla djur därute - de blåser upp sig för att verka större än de verkligen är. Låter vi då våra rädslor ta över så ser vi dem inte för vad de är, illusioner, fantasmer, spöken.

Hopar sig problemen över en så är det svårt att medvetet jobba med en ny vana. Vanor är mer eller mindre omedvetna, men för att de ska komma dit måste man jobba hårt med dem. Så om det finns problem i ens liv, vad ska man göra sig? Hur skyddar man sig mot dessa slemma varelser?

För mig är det en kombination av flera problem som när de hopar sig gör även den enklaste uppgift omöjlig. Vi håller på med en uthyrning i andra hand, inför vår utlandsvistelse i vinter och krångel med det och dålig kommunikation från min sida adderade stress på en redan pressad situation. Ovanpå det kom frågetecken kring min inkomst under resan, vilket gjorde saken dubbelt så svettig. En god vana sitter även om det är tungt, men är man mycket i sitt huvud, som jag är, så kan det vara svårt att komma tillbaka till rationell funktion. Jag blir så störd att jag typ inte städar, tvättar mig, borstar tänderna eller torkar mig i röven när jag varit på dass... Inte riktigt. 

Som jag sagt förut: gör nystart, få ihop ett streak. I morse vägde jag ungefär 81 kg. 

Planen är att ha ett fast schema för fasta och inte planera att fasta varannan dag, då det ger olika dagar hela tiden. Nu kommer jag köra tisdag, torsdag och söndag. Tre dagar i veckan, fredag och lördag fria dagar. 

Jag måste också komma igång med ryggövningarna. Mer om det senare. 

Vad vare för siffror?

80,4 kg, 80,7 kg och slutligen 81,4 kg.

Det där var vikten för lördag, söndag och måndag morgon. Idag är det måndag och jag vägde 80,4 kg efter en fastedag.

Under 80

Efter en dag av ätande, ni såg min tidigare post där jag åt mackor med jordnötssmör, havrefras etc så klev jag till slut under 80 kg. 79,9 kg for the record. Weird.

Takten på posterna är konstig, tanken var från början att jag skulle posta varje morgon, plita ner min vikt och beskriva tankar och känslor från dagen innan och även vad jag ätit.

Men livet är inte alltid så. "Gårdagens" inlägg började jag skriva vid tio, pausade, fick ångestattack, fortsatte senare och skrev klart för fem minuter sen. Nu skriver jag glatt om en vägning som skedde imorse. Weird.

Det är inte så viktigt. Igår åt jag en stor portion köttfärs till lunch.

Trött.

Inte under 80

Igår skrev jag att det var säkert att jag skulle glida under 89 kg efter fastedag en men det visade sig såklart att så inte var fallet - jag landade på prick 80 kg.

Till lunch åt jag en portion lasagne modell större, mellis och snacks var Morötter som ju är oerhört kalorisnåla och sen, eh, ett stort glas rödvin. Det är ej att rekommendera, kan jag berätta - men det gick bra, trots allt.

Nu vill jag skriva om något annat - ångest. Eller vill jag? Huvudet surrar efter ångestattacken jag fick efter lunch och som förstörde hela min dag och kväll. Helt hade jag velat åka till bibblo med barnen efter skolan men det är svårt när det bara bubblar i en. Det jobbiga är känslan av osäkerhet kring om man kan hålla ihop det och nej, man måste inte alltid hålla ihop det.

Men jag vill heller inte nödvändigtvis "bryta ihop" i tårar på biblioteket med mina barn. Jag vill inte dölja något för dem men jag vill heller inte oroa dem för något som inte är en stor grej i mitt liv, tidsmässigt sett.

Jag får en attack maximalt fyra gånger om året. Sömnbrist, stress, osäkerhet är säkert saker som bidrar men jag har ofta svårt att se tydligt vad som är den utlösande faktorn, kanske för att det inte finns en specifik faktor man kan isolera.

Åt en attarax eller vad de heter och blev dödstrött, sen superhungrig. Åt tre tallrikar fil med havrefras, två mackor med jordnötssmör och sen tillbaka i säng. Sov en stund, vaknade, nattade barnen, vaken en liten stund och sen tillbaka i säng. Sov hela natten.

Minnet och känslan bleknar nu (skrev början av posten på morgonen, slutet på eftermiddagen), men hela dagen har varit konstig.

Men hur gick det med övningarna för ryggen?

I morse vägde jag 80,7 kg efter en icke fastedag. Idag är en fastedag. Imorgon kommer jag väga under 80 kg. Jag tror det och därför kommer det hända. Eller hur.

Hur som helst, när jag började den här resan hade jag också ett annat projekt på gång, att stärka upp ryggen. Jag har besökt en fysioterapeut och gjort en utvärdering om styrka och liknande. Resultatet av utvärderingen blev ett batteri av rörlighets- och styrkeövningar för min rygg som vi kommit överens om att jag ska göra varannan dag.

Det gör jag inte. Jag vill göra dem på morgonen när jag vaknar eller kvällen innan jag går och lägger mig och det händer inte. Ni kanske minns att jag skrev att det är svårt att förklara för en annan person (och jag gör det här felet med mina barn, ofta) att man inte får en sak som är helt trivial gjord?

När någon säger "jag lyckas inte göra A" så är det så lätt att bara haspla ur sig "men har du provat att bara göra A?".

Det allra jobbigaste är ju att det är sant. Har du provat att göra A är en giltig respons, men den gör inte att man gör A. För att göra A måste man göra A. Det finns ingen väg runt det, ingen alls. Men ändå gör man inte A. Jag har läst hundra böcker om hur viktigt det är att göra A, bara göra det, gör det 30 dagar i rad, presto, du har en ny god vana.

Men jag gör ändå inte A.

Podcaster, bloggar, mental träning.

Jag gör inte A.

Vafan.

Träningskläder på jobbet, gå ner och gör övningarna i gymmet... gör det bara.

Men njäe, det verkar inte gå så bra. Det händer inte.

Det kan inte finnas något annat svar än att det finns någon konstig stress som förstör för en, som inte låter en... bli bättre.

Söndagsfasta

Gårdagens fastemat bestod av en portion spaghetti och köttfärssås. Jag försöker undvika att krångla till det de dagarna, inget hokus pokus med vad jag äter direkt utan jag äter samma som resten av familjen men försöker balansera så jag inte kolhydratladdar eller något annat dumt - det jag äter vill jag ska vara något jag kan stå mig på hela dagen.

Vikt i morse var 80,3 kg... tror jag. Mitt misstag var att jag inte skrev bloggposten direkt utan väntade till nu då barnen nattats - vilket gör att man kan glömma bort vad vikten är efter en hel dag av kognitiv last i form av arbete.

Pulled boeuf

Så här ska en icke fastedag se ut, boeuf bourgignon, rödvin, äppelpaj med kolasås och glass, bästa någonsin!

Resultat? Vikt imorse 81,7 kg.

Det här var alltså en icke fastedag och då vill man inte rusa iväg. Jag är nöjd, en riktig njutardag som inte gjorde något vidare intryck på vikten!

Det är inte farligt att vara hungrig

Som jag säkert skrivit tidigare, hungern har inte varit något problem under det här experimentet. Inga problem alls, faktiskt. Förutom igår, förstås. Då jävlar var jag hungrig.

Åt tomatsoppa och kycklingbullar till lunch, var så hungrig att jag behövde något mer så då slog jag till på äggröra på ett ägg och lite vitkål. Till snacks blev det en morot.

Och en tredjedels påse jordnötter i sängen. Jag bekänner.

Jag blev för sugen, kunde inte stå emot. Andra kvällar har jag lyckats somna (och det har inte varit någon sak alls egentligen, att somna lite hungring), men den här kvällen räckte inte viljestyrkan.

Nåväl, så går det ibland. Kom ihåg att om man tjuväter på något, även om det är onyttigt, så är effekten av att skippa två hela måltider och äta en mindre lunch stor även om man adderar något energirikt.

Jordnötter är bättre än chips!

Ack, denna hunger!

Ibland vaknar man bara då otroligt hungrig. Idag var en sån dag. Jag är fortfarande hungrig, en sorts hunger jag inte känt på ett tag, oväntat nog.

Nåväl, jag åt en skål med yoghurt och lite Special K. Fortfarande hungrig.

Så, hur många kalorier var det egentligen i den skålen? Jag räknar inte kalorier så jag vet inte - och bryr mig inte. Min strategi är att inte räkna kalorier och min taktik för dagen är att inte skippa lunch utan jag kommer köra den "vanliga lunchen" för den här dagen.

Nåväl, gårdagen. Jag vägde 81 kg jämt idag efter en vanlig dag och då åt jag:

* 2 rostade mackor med ost
* thaimat till lunch (med lite ris)
* kycklinggryta med ris
* gryuere + salami till kvällsmål

Över och ut.

Hur känns en fastedag?

Hur ser en vanlig fastedag ut för mig?

På morgonen går jag upp dricker en kopp kaffe med mjölk och fixar frukost till barnen. Sen är det lämning och resa till jobbet.

Lunchen igår bestod av en ungefär 150g brieost och en macka med skinka. Det skulle ha varit två hårdkokta ägg men tyvärr har jag helt tappat alla färdigheter vad gäller äggkokning så de var mer som snor än något annat. Jag var faktiskt nära att kräkas när jag försökte äta dem, det händer inte så ofta. Nåväl, under dagen dricker jag kaffe. Är jag extra motiverad tar jag bara espressos men oftast blir det med mjölk - vilket adderar en hel del kalorier under dagen.

Igår åkte jag till ett friluftsområde med barnen och då drog jag i mig en näve jordnötter innan för att få en boost.

Kvällen avslutades sen med en superliten bit ost.

Men hur känns det? Den värsta hungern kände jag nog innan lunch men det var inte något som ledde till någon panik. På kvällen sa jag till min sambo att "jag är sugen och skulle kunna äta 400g oxfilé med bearnaisesås" - men det var det. Idag får jag ju äta vad jag vill, t ex den där oxfilén, men jag kanske väljer att äta nyttigare än så - poängen är att det är lätt att hålla disciplinen i så lite som 24 timmar.

Så nu, när jag testat, så vet jag att jag klarar 24 timmar med bara 500 - 600 kalorier.

Värt att veta kring kalorierna: jag räknar dem inte, inte alls. Jag höftar.

I morse vägde jag 81,1 kg.

Back on track

Så, nu är jag tillbaka på spåret.

I morse vägde jag 82,5 kg efter en vanlig dag. Det tyder på att jag förmodligen tappat mycket vätska efter att ha ätit massor av chips och glass under ett par dagar av förlorat fokus. Ska bli intressant att se vad vågen står på imorgon efter en fastedag.

Igår åt jag lite halvhälsosamt, lunch var en sashimi och middag var makaroner och korv.

Jag har inte så mycket mer att säga den här dagen.

Nystart, ge aldrig upp

Om man har en period satt ur balans på grund av fest, resa eller liknande så är det bara att köra igång igen så fort man får chansen.

I helgen var vi på landet och efter det tappade jag taget litegrann, tappade hälsofokus de dagar jag skulle äta vad jag ville och tappade fastefokus på fastedagarna.

Det är superviktigt med stöd från omgivningen. Om deras tajming inte passar med din tajming, dvs din partner kanske vill äta chips och kolla på film, då måste du hantera det. Värst är det om din partner inte klarar av att separera er två utan ser er som en enhet. Det fungerar illa med att du tar kontroll över ditt ätande - men se det som ett tillfälle för reflektion.

Har du hetsar någon att äta?

När bullarna kommer på fredagsfikan och någon säger "nej tack", pikar du lite då och säger "kom igen då"?

För, som du kanske förstår, det är inte ok.

Det är en kliché men citatet "Var den förändringen du vill ha i världen" har viss tyngd när man tänker på sig själv och sina medmänniskor. Vill man inte att andra gör en sak mot en så gör man den inte själv mot dem.

Hur som helst, träna din disciplin på fastedagarna. Tids nog kommer den vara som ett väl smidet svärd, böjligt men ändå starkt. Du kommer själv kunna göra de rätta valen för dig själv i en given situation och bända på "reglerna" efter behov. Men tills dess, dra lärdom av dina snedsteg.

Försök förebygga dem. Om du inte kan låta bli chips klockan 23 en fastedag så kan du inte ha chips hemma. Du får köpa dem efter behov. Tips: köp små påsar.

Skiter sig hela fastedagarna på grund av fredagsöl? Jag brukar säga om dåliga vanor att man kan ju testa att inte göra dem ett tag -  de finns ju alltid kvar. Fredagsöl, öl, och barer kommer finnas så länge vi lever. Du kan alltid börja igen sen.

Gör något annat än fredagsölen i det fallet, dom en bio, helt själv om ett behövs.

I morse vägde jag 83 kg, så, tillbaka på ruta ett, nästan. Men det handlar inte om vikten. Vikten är en påminnelse och en indikator. Den signalerar inte framgång, den signalerar att det är det här jag gör, helt enkelt. Kör hårt!

Två dagar efter bakfylla

Så. Igår vägde jag 81,9 kg eller bad jag skrev. Ingen superframgång, men vikten går inte alltid nedåt med den här metoden jag testar. Just alkohol och bakfylla är nog en major fallgrop. Först är man bakis och kan inte fasta, sen har man en vanlig dag och får äta vad man vill. Är man då som jag så är man lite halvbakis fortfarande och behöver 200g chips med dipp då. Eller dålig thaimat.

Nåväl, fortsättningsvis kommer jag göra som följer: bakisdagar är fria dagar (jag dricker oerhört sällan så mycket att jag är bakis) men sen är det fastedag efter det!

Har ingen våg där jag är just nu, får avvakta med att rapportera det. Vad åt jag igår?

Lunch korv med lite stekt potatis.
Middag McDonalds big Mac grande, en mcnugget och lite pommes. Plus chips på kvällen.

Hur hanterar man då partners? Jag är lite besviken och bitter på min sambo. Om en person i din närhet vill att du struntar i ditt schema bara för att det ska fungera med deras, då är det dålig stil. Kommer utveckla det mer senare, men jag kan bara säga att jag inte förstår mig på det beteendet...

Dagen efter en bakfylla

Om man vill ha en plan viktkurva bör man undvika billiga thaimatställen. Det är de lärdomar vi dragit av de två senaste dagarna.

Nej, den största lärdomen är nog att om man ska gå på en fest så måste man verkligen fråga sig om det är värt det. I det här fallet så var det definitivt värt det, jag hade jättekul. Men att hålla någon form av disciplin när man är bakis är svårare än man kan tro. Så, fest, max en gång i veckan, inte flera dagar, för då faller alltihop. Du kan inte fasta när du ska festa och du kan inte fasta när du har festat - så det är flera dagar som går i stöpet.

I morse vägde jag 81,9 kg.